En dag att minnas 2

Idag, för 28 år sedan, ägnades natten, morgonen och förmiddagen åt barnafödande! Knappt hade jag hunnit ner under täcket kvällen före innan barnet i fråga annonserade sin ankomst.
Jag var laddad och väl förberedd. Jag hade anammat idéerna som var nya då på 80-talet, om naturlig förlossning. Sjukhuset hade det inte!
Det mesta hade jag lärt mig via böcker eftersom kurserna som fanns inte heller hade snappat upp att förändringens vindar blåste inom förlossningsvården.

Jag var således lite före min tid, barnmorskan jag mötte på sjukhuset var snarare lite efter. Vi krockade, kan man säga. Hon hade jobbat på samma sätt i trettio år, hon visste bäst, tyckte hon. Jag var förstföderska, med massor av nya idéer och många timmars förlossningsträning i ryggen, jag visste bäst, tyckte jag. *S*

Man hade en massa rutiner inom förlossningsvården på den tiden. Man gjorde si och så och gav det och det, på ren rutin, antingen det behövdes eller ej.
Så det första jag fick veta var att jag skulle få en lugnande spruta. Jag tackade vänligt men bestämt nej, varpå barnmorskan tittade på mig som om jag var en alien och meddelade att det fick minsann alla. Jag hade lust att säga att "kommer du här och försöker sticka den där sprutan i mig så stryper jag dig", men det sa jag förstås inte, jag sa bara "NEJ, tack",,, ett större antal gånger.
Då fick jag veta att man bara inte kunde föda barn utan hela arsenalen av bedövningsmedel och hur i all sin dar hade jag tänkt klara av detta?
"Jag ska andas", sa jag, varpå barnmorskan tittade på mig med road och smått nedlåtande blick.
Och så andades jag,,, och min väl inövade metod satt som en smäck! Ha!!

Barnmorskan var van att hennes patienter låg stilla i sängen väl preparerade med diverse kemikalier. Jag skulle inte ligga i någon säng! Jag skulle vara upprätt och utnyttja tyngdkraften och barnets tryck nedåt för att det hela skulle gå effektivare framåt. Barnmorskan skakade på huvudet, men eftersom hon inte kunde binda fast mig i sängen fick hon finna sig i att jag stod och satt och gjorde allt utom att ligga ner.

Efter ett ganska stort antal timmar började hon inse att hon hade att göra med en satans envis kvinna och med viss ödmjukhet uttryckte hon sin förvåning över att jag sov mellan varje värk, trots att jag inte tagit någon bedövning. "Sover hon?", viskade hon häpet när hon tittade in i rummet. Jodå, jag sov. Under värkarna andades jag och mellan dom sov jag. Det blev visserligen bara ca 2 minuters sömn åt gången, men det är ju bättre än inget! ;)

Till slut var det dags för det efterlängtade barnet att födas och jag meddelade att jag tänkte föda sittande. Barnmorskan gjorde här ett sista försök att återta kontrollen och hävdade att vissa tror att det är bra att sitta men ingen gör det när det väl kommer till kritan. Nåja, jag satt och jag jobbade så svetten lackade och jag sträckte ner händerna och tog emot mitt första barn, min underbara son, och jag skrattade och grät om vart annat. Han skulle varit född två dagar senare,,, fredagen den trettonde! Jag är inte vidskeplig men det kändes faktiskt bra att han kom onsdagen den elfte. *S*

På den tiden droppade man lapis i ögonen på alla nyfödda barn efter födelsen. Lapis svider och försämrar synförmågan under första dygnet. Skulle jag utsätta mitt barn för nåt sånt? Never! Så jag fick skriva på ett papper att jag avstod behandlingen på egen risk.

Förlossningen blev som jag ville och det kan jag tacka min jäkla envishet och övertygelse för. Flera år senare fick jag tillfälle att prata med barnmorskan igen. Hon hade inte glömt mig,,, och då fick jag ett erkännade. "Jag lärde mig faktiskt en hel del den gången", sa hon. Det kändes bra.

Sonen som föddes var förstås det vackraste barn man kan tänka sig! Han har växt upp till en lika vacker man som idag fyller 28 år. Grattis älskade "storis"!!