Egalias egenheter

  Jag vill, i detta inlägg, ge en eloge till hemtjänsten! Oftast hör man kritik och negativa kommentarer, men för oss har det faktiskt funkat över förväntan.  Samtidigt ger jag en eloge till mig själv, som uppenbarligen valde rätt företag av de fyra som fanns att välja på. Jag valde det minsta med tanken att omsättningen på personal skulle bli mindre då. Hittills har det stämt bra. Tror att variationen på antal personer rört sig om max 5 stycken så här långt.  Han är den mest vårdkrävande klient de någonsin haft. Men de har tagit sig an uppgiften med intresse, engagemang och stor vilja att hjälpa. Lasse och jag känner oss mycket trygga med dem och det är så oerhört viktigt.  De har lärt känna oss, och viktigast av allt, de har lärt känna Lasse som person, hur han fungerar, vad han tycker om och inte. T o m hunden viftar på svansen när de kommer. Ett betyg så gott som något! Lasse själv säger ofta att de är underbara och det är ju bästa omdömet. Och han säger det till dem med. Det är br

  Vi börjar komma in i någon sorts rutin i vår nya vardag här hemma. Lasses förbättring håller i sig men kroppen är ofattbart svag. Jag är imponerad över att han kan vara på så gott humör med tanke på situationen, men han skojar och skämtar. Så vi kämpar på och hoppas få igång kroppen lite mera. Det är väldigt skönt att talet har förbättrats avsevärt och vi kan föra vettiga samtal stundtals. Ibland kommer orden fel men vi löser det för det mesta. Förvirringen om dagar och tid på dygnet är dock stor fortfarande.  Här om dagen orkade han byta några ord i telefon med kära vännen M, till bådas glädje.  I dag fick han sällskap av sönerna på eftermiddagen medan jag gick iväg på en handarbetsträff. Det var månader sedan jag kunde vara med så det var en härlig stund att komma ut och träffa vänner lite. Idag fick vi också en underbar blombukett från en god vän i Stockholm. Tusen tack för omtanken! Den står nu i fönstret i Lasses rum så att vi båda kan njuta av den.  Under eftermiddagen fick jag

  Det är helt otroligt och glädjande men Lasse är bättre! Jag skrev om det redan igår och idag har det fortsatt. Lättare med ord och tal, äter bättre, rör sig mera i sängen m.m. För tillfället går något i vårt liv sakta åt rätt håll. Tror knappt det är sant.  Dagen har varit fullspäckad så som dagar är numera och vi har även haft två barn med familjer på besök, en familj på förmiddagen och en på eftermiddagen. Jättekul såklart, men nu är Lasse väldigt trött och vill helst sova för natten nu.  Besöken livar upp och är helt klart värt tröttheten. Den går ju över med rejält med sömn.  Själv har jag lyckats sova middag en timme för andra dagen i rad. Tjoho! På förmiddagens promenad gick vi utmed forsen. Enormt mycket vatten nu och snart svämmar det över. Mer regn är att vänta och det finns varningar för mycket höga vattenflöden här.  Bidrar även med ännu lite mer eller mindre konstig sjukhuskonst från min runda på sjukhuset igår. 

  Igår natt sov jag dåligt. Vaknade klockan fyra och var superstressad, vilket inte förvånar mig alls. Veckan som gått har varit överjävlig, ärligt talat, men det har jag ju redan berättat om så vi lämnar det därhän nu. Under gårdagen begravdes min systers man vid en vacker och känslosam ceremoni. För mig var det inte bara sorgen efter en människa som jag tyckte väldigt mycket om utan det hela väckte också så enormt mycket sorg över nuvarande situation och oro för framtiden. Det var jobbigt, men jag är så glad att jag hade mina båda söner med fru respektive sambo som stöd. Dottern är utomlands en hel månad, men var med i tanken. Här är blomsteruppsättningen från Lasse, mig och mina barn, som vi beställt till begravningen.  Efter begravningen var jag totalt slut och sov som en stock på natten. Tack vare det orkade jag med morgonen och förmiddagen idag rätt bra. Idag skulle vi nämligen åka liggande transport till dagvården på onkologen för att Lasse skulle få en picline insatt. Efter den

  Ja, milde himmel! Jag vet inte ens om jag kan sammanfatta de senaste dagarna, men gör ett försök. Både min hjärna och min kropp hotar med att säga upp sig.  Lasse kom hem igår, som jag tänkte. Innan dess, på förmiddagen, ringde jag avdelningen och fick prata med en sköterska. Hon bekräftade hemgången och berättade att sjuktransport var beställd till kl 13. Vänligt men bestämt berättade jag om mina upplevelser av bristande kommunikation. Vårdplanering?, frågade jag och hon svarade att det inte behövdes eftersom Lasse tackat nej till korttidsboende.  Det står i hans journal att jag ska vara delaktig och närvara vid möten och information till Lasse. Han kan ju lika gärna svara ja när han menar nej och kan absolut inte återberätta någonting för mig. Jag påpekade detta samt att han hade sagt ja till korttidsboende tidigare. Sköterskan lyssnade i alla fall. Jag sa vidare att även en anhörig behöver lite framförhållning. Lasse har varit på sjukhus i över en vecka och jag behöver ju handla o

  I slutet av förra veckan fick jag ett sms från det omtalade Postnord. Där stod det att de försökt nå mig under förmiddagen för leverans av paket, men att jag inte varit anträffbar så leveransen gick istället till närmaste utlämningsställe. Jag var hemma hela den förmiddagen så Postnord hade väl viktigare saker för sig än att ens försöka kontakta mig kan jag tänka? Hur som helst ligger vårt närmaste utlämningsställe väldigt dumt till. Mitt i centrum utan chans att parkera nära. När jag beställer något brukar jag välja ett annat ställe, men det gick ju inte i detta fall. Detta var paket som beställts av hemtjänsten hos en leverantör av vårdmaterial.  Idag skulle jag i alla fall hämta leveransen. Åkte dit på förmiddagen för att kunna hitta en p-plats hyfsat nära. Det gick bra. När jag kom in i den trånga, lilla butiken visade det sig att paketen var adresserade till maken. Hade jag hans legitimation med mig? Nej, såklart inte eftersom jag fått aviseringarna.  Suckade och gick därifrån,

  Idag har vi haft snöoväder här. Hårda, iskalla vindar så att det snöade på tvären och piskade en i ansiktet. Synnerligen obehagligt.  Jag vaknade trött efter en halvbra natt och på förmiddagen pälsade jag på mig och gick en promenad med hunden. Han var inte road även om han gillar kyla, men det här var tydligen över hans nivå. Han blängde på mig flera gånger och jag fick hjälpa honom att rensa tassarna från snöklumpar.  Efter den promanden blev det vila. Jag slocknade i soffan en timma. Det var skönt. På eftermiddagen hälsade jag på Lasse. Jag tog bussen idag för jag tyckte inte det behövdes en enda bil till som halkade runt på vägarna och jag åker ju gratis tack vare mitt lilla pensionärskort.  Lasse var mycket lugnare idag och humöret var bättre. Han är förstås jättetrött och matt, men vi kunde stundtals föra hyfsat begripliga samtal och han var glad över att systern besökt honom tidigare på dagen. Det var nästan det första han berättade att hon varit där. Jag hade med mig dricka o