Egalias egenheter

  Jag började dagen med att vakna med dålig magkänsla. Inte kul men har förståelse för det.  Vi åt frukost och för första gången sen hemkomsten åt maken upp hela frukosten. Framsteg! Efter det sov jag en stund till och när jag vaknade hade hemtjänsten varit här och hjälpt Lasse upp i rullstolen. Det var glädje att se honom orka sitta uppe lite.  Efter det var han trött och somnade så jag bestämde mig för en promenad. Lite konstigt att vara ute och gå utan hund, men jag behövde rensa tankarna och se lite folk så jag promenerade till centrum. Kikade in i några affärer och köpte ett par "bra-att-ha-saker". Tog en sväng runt det nya torget som invigdes i höstas och det var helt folktomt men fint. Blir säkert en härlig samlingsplats till sommaren.  Sen strosade jag hemåt men ungefär halvvägs kom jag på att jag var hungrig och det var lunchdags. Eftersom jag befann mig precis bredvid ett av stans äldsta caféer, beslöt jag mig för att gå in där. Cafét har huserat i samma lokaler sed

  Här händer inte så mycket och samtidigt händer det massor!  Makens tillstånd är i princip oförändrat fast just idag har han varit vaken lite mer och även varit lite piggare. Det är något som oroar honom men han får inte fram orden och det är förstås frustrerande för oss båda. Han för att han inte kan göra sig förstådd och jag för att jag inte förstår. Nåja, vi släppte det för nu, det ger sig säkert så småningom. Hemtjänsten fungerar bra med väldigt liten omsättning på personalen, vilket var ett starkt önskemål. De är lyhörda och varsamma, så rent praktiskt är allt som det ska.  Känslomässigt är det värre, i alla fall för mig. Jag åker berg-och dalbana inombords hela tiden och får jobba med mig själv och många svåra tankar. Ovanpå allt har det dykt upp ännu ett orosmoment, men jag är inte redo att berätta om det ännu. I morse chattade jag med min läkare, en underbar och förstående ung kille och fick lite stöd därifrån. Det var skönt. Nästa vecka har jag tid hos kuratorn och det behövs

  Vaknade runt sju och tog ut hunden på morgonrastning. När jag kom in igen hade hemtjänsten redan kommit och fick glada svansviftningar av Teo. Han börjar redan vänja sig vid besöken.  Lasse har varit trött idag och inte orkat komma upp i rullstolen. Vi får se om det är bättre läge i morgon.  På förmiddagen tog jag med Teo i bilen och åkte till ett närbeläget friluftsområde. Har knappt varit ute ur lägenheten på flera dagar eftersom han inte varit hemma, så trots skitväder, med regn och kyla, kändes det skönt att gå ut och gå.  Man får andra perspektiv på livet när det är så här. Så mitt i det iskalla regnet kom jag på mig med att känna mig glad och tacksam över att vara ute och promenera med min hund. Lasse kan det inte. Men längre fram, när vädret är bättre och han förhoppningsvis piggnat till något, kanske jag kan ta ut honom i rullstolen. Jag hoppas på det.  I morgon kommer svägerskan och hämtar Teo och tar med honom ut. Jätteskönt med lite avlastning. Det minskar stressen i att j

  I det här inlägget försöker jag ge en sammanfattning av de senaste dagarna.  I torsdags morse upplevde jag en av mina sämsta morgnar på mycket länge. Jag vaknade 04.30 av en rejäl panikångestattack. Har haft sådana förut under en svår period av livet men det var ca 25 år sedan nu. Försökte fokusera, göra något vettigt, andas i fyrkant osv. men det blev bara värre. Jag tog telefonen och ringde 1177 i någon form av desperation och där fick jag veta att det var ca 20 minuters väntetid! Vem med panikångest sitter snällt och väntar i telefon i 20 minuter liksom? Då kom jag på att Lasse hade väldigt milda lugnande hemma så jag snodde en. Sen tänkte jag efter vad jag behövde. Prata med någon, behövde jag. Hjälp att klara dagen behövde jag också. Fick veta att makens äldste son var vaken och att det var ok att ringa. Vi kom fram till att han skulle ta över ansvaret för att åka till sjukhuset på eftermiddagen och packa Lasses prylar, finnas nära inför hemresan osv. Ångesten lättade en hel del

  Ja, livet känns väldigt rörigt just nu. Det är planering, omplanering, ändringar och nya grepp hela tiden. Jag har varken hunnit blogga eller fota, inte orkat heller.  I måndags vaknade jag med en yrsel som hette duga. Klarade inte ens av att ta ut hunden på morgonrastningen. Som tur var fanns svägerskan i närheten så hon hämtade honom en dag tidigare än planerat och han har varit där sedan dess. Guld värt! Jag tillbringade i princip måndagen i sängen. Reste mig bara för att besöka toan eller hämta mat. Det gjorde susen och framåt kvällen var jag redan bättre.  Lasses hemkomst blev flyttad från tisdag till onsdag och sen flyttad igen så nu är det i morgon eftermiddag som gäller. Det har varit många telefonsamtal med olika inblandade parter för att få det hela att funka. Lasse är mycket svag just nu och vi behöver all hjälp vi kan få. Mängder av insatser, vård och hjälpmedel krävs.  I morse kom en kille och installerade trygghetslarm. Samtidigt kom två arbetsterapeuter för att kolla s

  Det har varit några intensiva och hektiska dagar. Mycket frågor och oro.  Lasse ligger kvar på Onkologen och tycker själv att det känns lite bättre, men han är svag och har lite dålig matlust. Det verkar gå sakta åt rätt håll i alla fall och det är jag så tacksam över! Återhämtningen får ta den tid det tar.  Om allt går enligt planerna får han komma hem på tisdag. Från onkologens sida fungerar det så förnämligt att jag blev kontaktad av en samordningssköterska tidigare i veckan. Hon informerade om att hon var ansvarig för planerandet av Lasses hemkomst och att jag skulle få samtal från berörda instanser under veckan. Jag har alltså inte behövt ringa några samtal själv för att få det att funka här hemma. En fantastisk lättnad för en stressad och pressad anhörig.  Sedan dess har jag pratat med henne igen och även fått samtal från biståndshandläggare och hemsjukvården. Massor av info och så hade de nog hundra olika frågor till mig. Samtidigt har jag försökt planera hemma och idag har ja

  Vissa saker går upp och andra ner här just nu. Maken ligger kvar på onkologen men idag är första dagen han mår lite bättre. De har satt in alla resurser och fått ordning på en del värden men trombocyterna är fortfarande för låga så det jobbar de vidare på.  Fy tusan vad de har kämpat med honom. Massor av övervakning, prover, stick, infarter, dropp, röntgenundersökningar och mediciner. Det har varit både oroligt och jobbigt, men tack gode Gud för att alla dessa behandlingar finns att tillgå!  Idag har jag pratat med en väldigt trevlig samordnare från Onkolgen. Hon ska fixa allt kring Lasses hemkomst som är planerad till nästa vecka. Hjälp som behövs hemma osv. Det känns betryggande. Sen får vi ta det vidare därifrån och kämpa på för att "gubben" ska bli så stark det bara går. Just nu är det inte mycket han orkar, tyvärr. Men jag kände att en liten gnista var tillbaka hos honom idag. Det är en bra början.  Med släktingen som också är cancerdrabbad är det värre. Det går fort u