Egalias egenheter

  Idag plockade jag fram Amaryllislökarna ur kylskåpet där de vilat i 6-7 veckor och satte dem i glas för fuktning innan plantering i morgon. Tänk att något så fult kan bli så vackert sen! Idag skulle vi lämna prover på vårdcentralen Lasse och jag. När vi kom dit var det väldigt långa väntetider och dessutom skulle jag nu betala dubbelt så mycket för att ta prov på den vårdcentralen eftersom jag inte är listad där. Jag avstod eftersom jag har gott om tid på mig att lämna det provet. Ska kontakta min egen vårdcentral och boka tid där istället. Så vi gick till optikern och justerade mina glasögon så länge och så åt vi lunch. Åter till vårdcentralen där det nu var kortare väntetid och Lasse fick lämnat sitt prov iaf. Det är det viktigaste. Varje tisdag är det provtagning för honom, hur länge det ska pågå vet vi inte men vi har läkartid på torsdag så då får vi ta reda på det. Gissar på att provtagningen kommer att fortsätta så länge han äter cellgifter.  I går hälsade syrran och jag på gam

  Äntligen går det att följa min blogg!  Jag hittade lösningen till slut.  Klicka på strecken längst upp till vänster på sidan så kommer det fram en rullningslist där du hittar följ-knappen, arkiv med länkar till tidigare inlägg m.m. Välkommen att följa! 

I lördags tog jag mig samman och höststädade balkongen. Packade in en kruka i bubbelplast i förhoppning om att den klarar sig ute i vinter. Det funkade förra året, så det går nog bra.  Slängde några ruskigt fula krysantemum som gjort sitt.  Klippte ned begonian, tog upp knölarna och la dem i papperspåse fvb till källaren den de får "sova" några månader.  Sen klippte jag ned krukrosorna och satte ihop dem i en större kruka. Få se om de klarar vintern där. Några små rosor och knoppar var så fina så de fick plats i minivaserna inomhus.  Efter det blev det att ta rätt på tomma krukor och amplar, dammsuga balkongen och "sanera" köket från gammal jord och avklippta växtdelar.  Kände mig nöjd med slutförd uppgift.  Snart är det dags att plocka fram amaryllislökarna ur kylskåpet och börja driva upp dem inför julsäsongen. Få se om jag lyckas bättre i år, förra året blommade de först efter nyår.  I söndags var vi på kalas hos ett barnbarn som fyllt år. Jättekul att träffas li

  Jo, jag gråter i duschen. När jag står där med vattnet strilande över kroppen, helt i fred med mina tankar, kommer tårarna. Inte alltid, men då och då.  Det bara rinner över liksom. Det känns lite dumt, men det bara blir så och jag tänker att då behöver jag väl det.  Sen tar jag ett djupt andetag, skärper till mig och går ut i vardagen igen. Lite lättad, men fortfarande ledsen.  Andra fenomen som dykt upp sedan den här resan började är t ex att jag tappat matlusten. Den försvann samma dag som vi fick diagnosen. Frukost går bra att äta, men middag och sånt känns som ett nödvändigt ont oftast. Naturligtvis äter jag ändå, för äta måste man ju, men jag ser sällan fram emot t ex middagsmaten.  Igår åt jag faktiskt något riktigt gott, dock. Var ute på restaurang med mina "handarbetsvänner". Där åt jag en kantarelltoast som smakade mumma och så ett glas rödvin till. Inte dumt alls!  På söndag hade vännen/grannen och jag pratat lite om att gå på körkonsert. Men vid närmare eftertan

Vi har konstaterat att vi är mycket lyckligt lottade som bor i Sverige! Vården funkar väldigt bra med ytterst få undantag och vi behöver inte ruinera oss på mediciner heller. Makens cellgifter, som vi hämtar ut i förpackningar om fem tabletter i varje, kostar egentligen ca 680 kr per paket! En bit över hundra kronor per tablett alltså. Han tar en om dagen och hur länge han ska fortsätta med det vet vi inte i nuläget. Medicin för ca en tusenlapp varje vecka och då har jag inte räknat med alla andra läkemedel han behöver. Av den summan behöver vi bara betala en bråkdel. Det är verkligen något att vara tacksam över nu när vi hamnat där vi är med allvarlig sjukdom. Annars rullar vår nya vardag på här. Oftast är det strålning på morgonen måndag till fredag. På förmiddagen går vi en promenad med hunden, gärna i skogen eller åtminstone där det är hyfsat tyst och lugnt. Lasse kämpar på och följer med trots trötthet och knäet som bråkar lite. Dock har knästödet han provar gett bra resultat.

  Jag har kämpat med blogginställningarna så jag fått ännu fler gråa hårstrån än jag redan hade!  Det verkar helt omöjligt att lägga till en knapp för att följa bloggen och att prenumerera verkar smått ofattbart om man inte har eller skaffar ett mailkonto på yahoo (vilket i och för sig är lätt!) Så då försökte jag exportera hela bloggen till en annan portal. Det funkade inte heller.  Så nu fortsätter jag blogga här tills vidare. Åtminstone tills jag hittar någon bättre lösning. Är det någon som har bra förslag så hör gärna av er.  Jag orkar helt enkelt inte kämpa mer med detta just nu. Vi har ju verkligen en hel del annat att tänka på i familjen.  För mina vänner kommer jag att berätta när jag gjort nya inlägg genom att länka till bloggen på min facebooksida. Annars kan man lägga min blogg som favorit på datorn eller i läslistan på sin mobil och titta in för att läsa nya inlägg då och då.  Det får duga tills vidare. 

I ett antal inlägg har jag försökt ge er en tillbakablick av händelser, upplevelser och känslor från diagnos fram till nu. Det blev så att jag skrev dagbok i ett dokument i min dator till en början eftersom jag var tvungen att landa i mig själv, det som händer och vår ofrivilliga resa innan jag kunde återge allt med någon ordning och utan allt för mycket affekt.  Med detta inlägg är vi nu äntligen framme vid nutid. Resan fortsätter...   22-09-30   Bilder! Jag har inte tagit en enda bild på denna ofrivilliga resa så här långt. Maken har erbjudit mig, men bilder på honom med hela huvudet i bandage eller alla hans blåmärken efter otaliga stick här och var är inget jag vill minnas. Får försöka bättra mig på området och fota lite mera så småningom. Inte ens när vi ätit god mat har jag kommit mig för att fota. Har helt tappat bort den grejen. Därför är merparten av de bilder jag lagt ut hittills tagna från en sajt som erbjuder gratisbilder från nätet. Det får duga så länge. Hur mår jag? Jo