Egalias egenheter

Ofta läser man på nyhetssajter och i sociala medier om den katastrofala äldrevården i Sverige. Bilder på helt bedrövliga matportioner, gamlingar med svåra liggsår och hjälpbehövande som blir helt försummade av hemtjänsten verkar vanligt förekommande.  Och jag förnekar inte alls att detta faktiskt händer och är helt bedrövligt! Men, som alltid, vill nyhetsmedia vinna läsare och det är skandaler som lockar. Bara en liten bråkdel lägger tid på att läsa positiva nyheter utan de flesta suger hellre åt sig katastrofer och elände. Som en motvikt vill jag berätta om min egen mamma och hennes väg till att behöva hjälp. Mor är en morsk kvinna som alltid klarat sig själv och hjälpt andra dessutom. För några år sedan märkte vi dock att det gick utför. Hon började klaga på att hon ständigt var förkyld och nös. Vi insåg till sist att nysandet berodde på att hon helt och hållet slutat städa så att bostaden var full av damm. Sen märkte vi att hon handlade samma saker vecka ut och vecka in, vid v

Ja, jag kan inte tycka att det är annat än bedrövligt att det förekommer så pass mycket protester mot Pridefestivaler som det gör!  Inskränkta personer skriver ogenomtänkta inlägg i sociala medier. Senast idag läste jag att "Pridefestivaler bryter ned vårt samhälle". Förutom detta, i mina ögon löjliga påstående, yrade hen vidare om normer och jämförde på nåt konstigt sätt normbrytare inom hbtq-rörelsen med brott mot trafikregler. Sjukt dålig jämförelse! Som alltid förekommer ju förstås också det vanliga tugget om att heterosexuella inte har egna festivaler, vilket är exakt lika utmattande tjatigt som gnällandet om att "vi får inte sjunga nationalsången på skolavslutningen längre".  Egentligen är jag för trött för att ge mig in i det här alls, men jag måste ändå skriva av mig lite.  För om man tycker att man behöver en egen festival som heterosexuell är det fritt fram att arrangera det, istället för att gnälla.  Inte många människor har, under tidernas gång, b

Idag, på förmiddagens promenad med hunden, hittade jag en liten väska. Den låg mitt på trottoaren i stans centrum. Den verkade inte ha legat där länge för den var i nyskick och inte märkt av väder och vind. Dessutom vad den märkt med namnet på en mycket känd designer. Om den är ”äkta vara” eller inte är jag dock osäker på. När jag fick syn på väskan tittade jag mig omkring för att se om någon tappat den helt nyss. Men det var inte många människor i närheten så jag plockade upp den och öppnade den. Lite läskigt att rota i någon annans väska, men jag ville ju se om innehållet kunde leda mig till ägaren. Så var dock icke fallet. Väskans innehåll sa ingenting alls om vem som ägde den. Jag tyckte inte det kändes bra att lägga tillbaka den där jag hittat den, för en lördagskväll i juni skulle den säkert hamna i ån av något korkat fyllo under kvällen och dessutom hängde regnet i luften, så jag tog med mig väskan och vandrade hemåt. Det bästa hade förstås varit att gå direkt

I slutet av sommaren är det äntligen dags! Vi ska flytta.  Efter nästan två års köande för en mindre lägenhet hos vår hyresvärd, har vi nu fått en trea på 80 kvm med mycket bra planlösning. Det blir ingen lång flytt, bara till grannfastigheten.  Vår nuvarande lägenhet på 142 kvm är helt underbar att bo i och jag är så tacksam över att att ha fått bo i så bra och fint de senaste åren. Men nu är det dags för förändring.  Hur mycket vi än gillar vår stora lägenhet, med jättebalkong, uteplats, bastu och egen tvättstuga, så finns det även annat i livet att prioritera.  Resa t ex. Resa vill vi göra nu medan vi fortfarande orkar och är hyfsat friska. Vid vår ålder vet en liksom inte hur länge det varar och tiden går.  Det ultimata hade förstås varit att bo kvar i drömlägenheten och kunna resa när vi vill. Men så mycket pengar har vi inte. Därför ställde vi oss i kö för ett mindre boende.  Och nu är det påskrivet och klart. En helt vanlig standardtrea med balkong och en hyra som är n

Ja, här kommer ett blogginlägg om lite av varje, enbart för att jag känner för att skriva av mig.  Livet rullar på i rätt bra tempo och jag är så lycklig för att både kroppen och orken håller! Känner mig fortfarande förvånad när jag märker att jag orkar göra både det ena och det andra trots att det är två och ett halvt år sedan nu som mitt liv tog en vändning i rätt riktning tack vare kostomläggning.  Idag stod städning på programmet. Inte så kul men rätt nödvändigt. Så jag städade i två timmar utan större problem. Sen gick jag till affären och på hemväg därifrån slog det mig att jag missat en sak i planeringen. En sak som måste fixas bums, nämligen att baka rulltårtor till söndagens kalas. Så jag gick hem med maten, ut med hunden och sen till affären igen, för naturligtvis fattades det några ingredienser. Ibland blir en lite trött på sig själv! Väl hemma igen satte jag igång med baket och en stund senare var rulltårtorna i hamn.  Lite dans måste jag också skriva om! :D I en och e

Ja här kommer ännu ett blogginlägg om dans. Vissa termer i detta inlägg kan nog endast förstås av den som någon gång dansat linedance, men jag orkar inte kasta mig in i förklaringar denna sena timma. Min hjärna är trött. Tröttare än på länge, men nyttigt trött. Idag har jag varit på mitt livs första sommardans som stans linedanceförening arrangerade. Det var så sjukt roligt!! Både kropp och själ jublar när jag får tillfälle att dansa och det är inte så konstigt med tanke på alla år av påtvingat dansuppehåll. Vi dansade olika danser, både lätta för oss nybörjare och svårare för de som kan mera. Bra mix. Och en ny dans lärdes ut. Jag tittade i förväg på länken som lagts ut på föreningens facebooksida, för att få ett hum om denna dans. Och fattade absolut ingenting! Så jag googlade fram ett schema över stegen i dansen. Och begrep ingenting då heller! :D Sjukt svår dans, nog den svåraste jag försökt lära mig. Men superkul och väldigt häftig musik, så jag tar den som e

Som ni säkert redan vet, började jag dansa linedance för ett par år sedan. Jag är fortfarande grymt lycklig över detta. Bakgrunden, som nog också är bekant för många, är att jag dansat väldigt mycket tidigare i livet. Jazzbalett i flera år, bugg, lindyhop, gammaldans m.m. Och sen blev jag så sjuk att dans inte var att tänka på så jag la den på hyllan och trodde väl aldrig att jag skulle dansa igen. Men så blev det och det är en helt enorm glädje. Ännu mindre trodde jag att jag någonsin skulle vara med på en uppvisning i dans inför publik! Men vår ledare i kulturföreningen där jag dansar en gång i veckan frågade oss för ett par månader sedan om vi skulle vara med på föreningskvällen längre fram på våren. ”Ja för tusan”, svarade vi glatt och sen började vi öva. Ju närmare i tiden vi kom desto mer började jag fundera på vad tusan jag sagt ja till! Skulle jag dansa på en scen? Inför publik? På en teater??!! Trots allt mitt dansande i yngre år har jag aldrig deltagit