Blandade blomsterfrön
Ja, här kommer ett blogginlägg om lite av varje, enbart för att jag känner för att skriva av mig.
Livet rullar på i rätt bra tempo och jag är så lycklig för att både kroppen och orken håller! Känner mig fortfarande förvånad när jag märker att jag orkar göra både det ena och det andra trots att det är två och ett halvt år sedan nu som mitt liv tog en vändning i rätt riktning tack vare kostomläggning.
Idag stod städning på programmet. Inte så kul men rätt nödvändigt. Så jag städade i två timmar utan större problem. Sen gick jag till affären och på hemväg därifrån slog det mig att jag missat en sak i planeringen. En sak som måste fixas bums, nämligen att baka rulltårtor till söndagens kalas. Så jag gick hem med maten, ut med hunden och sen till affären igen, för naturligtvis fattades det några ingredienser. Ibland blir en lite trött på sig själv! Väl hemma igen satte jag igång med baket och en stund senare var rulltårtorna i hamn.
Lite dans måste jag också skriva om! :D I en och en halv veckas tid har jag övat på den där svåra dansen (se förra blogginlägget). För några dagar sedan var jag beredd att ge upp! Jag har stegat, räknat och provat till musik otaliga gånger. Jo, jag vet att dansen är långt över den nivå jag befinner mig på, men jag är inte dum och brukar inte ha svårt att lära, men jäklar vad jag har kämpat och jäklar vad jag kan bli envis! :D
Jag har spelat låten så många ggr att hunden börjar sucka och himla med ögonen när han hör den, haha.
Idag övade jag lite igen. Och jag kan stegen nu. Problemet är bara att stegen ska dansas fort så in i h-e! Det hade funkat finfint för trettio år sedan typ, men vid 60+ är det tydligen värre. :D
Men idag! Idag dansade jag hela dansen!! Visserligen med lite små felsteg här och var, men jag dansade hela. Heja mig och skam den som ger sig.
Nu lever hoppet om att kunna vara med och dansa den på danskvällen nästa vecka. <3
Så jag är rätt nöjd med den här dagen. :) Och med livet i stort.
Enda egentliga orosmolnet är en god vän som drabbats av en sjukdom av det allvarligare slaget. Vi tänker mycket på honom och hans familj, maken och jag och vi önskar vi kunde göra mera eller i alla fall något. Det är inte klokt så maktlös en känner sig när en inte kan ställa saker till rätta hur gärna en än vill.
Livet rullar på i rätt bra tempo och jag är så lycklig för att både kroppen och orken håller! Känner mig fortfarande förvånad när jag märker att jag orkar göra både det ena och det andra trots att det är två och ett halvt år sedan nu som mitt liv tog en vändning i rätt riktning tack vare kostomläggning.
Idag stod städning på programmet. Inte så kul men rätt nödvändigt. Så jag städade i två timmar utan större problem. Sen gick jag till affären och på hemväg därifrån slog det mig att jag missat en sak i planeringen. En sak som måste fixas bums, nämligen att baka rulltårtor till söndagens kalas. Så jag gick hem med maten, ut med hunden och sen till affären igen, för naturligtvis fattades det några ingredienser. Ibland blir en lite trött på sig själv! Väl hemma igen satte jag igång med baket och en stund senare var rulltårtorna i hamn.
Lite dans måste jag också skriva om! :D I en och en halv veckas tid har jag övat på den där svåra dansen (se förra blogginlägget). För några dagar sedan var jag beredd att ge upp! Jag har stegat, räknat och provat till musik otaliga gånger. Jo, jag vet att dansen är långt över den nivå jag befinner mig på, men jag är inte dum och brukar inte ha svårt att lära, men jäklar vad jag har kämpat och jäklar vad jag kan bli envis! :D
Jag har spelat låten så många ggr att hunden börjar sucka och himla med ögonen när han hör den, haha.
Idag övade jag lite igen. Och jag kan stegen nu. Problemet är bara att stegen ska dansas fort så in i h-e! Det hade funkat finfint för trettio år sedan typ, men vid 60+ är det tydligen värre. :D
Men idag! Idag dansade jag hela dansen!! Visserligen med lite små felsteg här och var, men jag dansade hela. Heja mig och skam den som ger sig.
Nu lever hoppet om att kunna vara med och dansa den på danskvällen nästa vecka. <3
Så jag är rätt nöjd med den här dagen. :) Och med livet i stort.
Enda egentliga orosmolnet är en god vän som drabbats av en sjukdom av det allvarligare slaget. Vi tänker mycket på honom och hans familj, maken och jag och vi önskar vi kunde göra mera eller i alla fall något. Det är inte klokt så maktlös en känner sig när en inte kan ställa saker till rätta hur gärna en än vill.
Kommentarer
Skicka en kommentar