Det är uppenbarligen aldrig försent!

Som ni säkert redan vet, började jag dansa linedance för ett par år sedan. Jag är fortfarande grymt lycklig över detta.

Bakgrunden, som nog också är bekant för många, är att jag dansat väldigt mycket tidigare i livet. Jazzbalett i flera år, bugg, lindyhop, gammaldans m.m.

Och sen blev jag så sjuk att dans inte var att tänka på så jag la den på hyllan och trodde väl aldrig att jag skulle dansa igen. Men så blev det och det är en helt enorm glädje.

Ännu mindre trodde jag att jag någonsin skulle vara med på en uppvisning i dans inför publik!

Men vår ledare i kulturföreningen där jag dansar en gång i veckan frågade oss för ett par månader sedan om vi skulle vara med på föreningskvällen längre fram på våren. ”Ja för tusan”, svarade vi glatt och sen började vi öva.

Ju närmare i tiden vi kom desto mer började jag fundera på vad tusan jag sagt ja till! Skulle jag dansa på en scen? Inför publik? På en teater??!!

Trots allt mitt dansande i yngre år har jag aldrig deltagit i någon som helst uppvisning. Skulle jag nu, i en ålder av 60+, dansa inför publik? På en scen? På en teater?!?!

Och med min ytterst låga stresströskel… var detta egentligen smart och genomtänkt? Var det klokt på en fläck? Var det inte rent av idioti?!

Nåväl, jag sköt undan tveksamheterna, tiden gick, vi övade och rätt som det var, var det för sent att backa ur.

Det är ju inte bara själva dansen och stegen som ska övas in. Det ska dansas på raka led, hållas avstånd, titta upp och dessutom se glad ut också! 

Och sen bestämma hur vi skulle stå, vem som skulle stå var och vad vi skulle ha för avslut. Oj, oj…mycket att tänka på.

Klädsel med. Vad skulle vi ha på oss och hur skulle vi bäst se ut som en enhetlig grupp? Till sist bestämde vi oss för svarta byxor och en enfärgad topp i valfri färg. 

I onsdags gick kvällen av stapeln. Som vi har övat!!! Ett gäng ”tanter” med diverse ålderskrämpor. Tror bara en enda av oss är under femtio.

Och som vi dansade! Vi är ju för tusan bra!!! Publiken började klappa takten halvvägs in i dansen och vi fick långa applåder efteråt. Ungefär efter halva dansen kom jag på mig själv med att hålla andan i rena nervositeten, men lyckades dra in litervis med luft i ett enda andetag innan jag tuppade av p g a syrebrist.

Nu var det inte bara vi som uppträdde denna föreningskväll. Föreningen har många grupper i både sång och dans. Tre körer framträdde bl a. Härligt att lyssna på. Och sen övriga dansgrupper vars uppvisningar vi tittade på efter att vi gjort vårt. Och jag blev sugen på att prova allt!!

De har en grupp i klassisk balett för 50 plusare! Fast jag är ju inte den graciösa typen och mitt dåliga knä skulle nog protestera. Steppdansen såg sjukt kul ut! ”Klicketi-klack, klicketi-klack”, lät det. Mycket lockande. Och de har även jazzdans för oss i mogen ålder… åh…det drog i den danstarmen när jag såg dem!

Ge mig mera dans för tusan! Nu på stört, innan knäet kastar in handduken och rollator och rullstol är på tapeten! Men jag kan ju inte dansa alla veckans dagar heller. Livet består av lite annat än dans också. Och jag dansar ju redan även hos linedanceföreningen i stan.De kurserna har slutat för terminen men på onsdag nästa vecka har de danskväll. Gissa om jag kommer att vara där? :D

Fast knän går ju att operera och sen borde jag kunna dansa vidare eller?

Nåja, får kanske hejda mig något och tänka över hur mycket dans jag har plats med i mitt liv. Jag mår i alla fall enormt bra av att dansa och sånt man mår bra av ska man göra mycket och ofta.

Dans är motion och motion är nyttigt och speciellt viktigt för diabetiker. Jag har i och för sig reverserat min diabetes, men det gäller ju att se till att den inte kommer tillbaka. :D

Mera dans åt folket!! 


Om någon är intresserad av vilken dans vi visade upp i förrgår kommer ett klipp från youtube nedan: