Egalias egenheter

I onsdags flyttade våra två kvarvarande undulater, Astrid och Magnus, hemifrån.  De bor numera hos en god vän som är stor fågelentusiast och enormt kunnig. Hon är faktiskt den enda jag kunde tänka mig att omplacera fåglarna till och hon sa ja till att ta emot dem. Det är vi tacksamma för.  Orsakerna till omplaceringen är flera. Men den största är att de två som var kvar hade sååå tråkigt! De har varit vana vid en större flock och flera kompisar att flyga med och nu när de bara var två kvar blev de liksom sittande och såg uttråkade ut.  En annan bidragande orsak var att jag varje dag fått rulla buren in i vårt sovrum på morgonen och ut därifrån igen på kvällen för att de skulle få flyga fritt. Eftersom min kropp blivit allt sämre de senaste åren har detta blivit en allt större påfrestning samt att burstädningen blivit som ett gympapass.  Så nu har de alltså flyttat. Tyvärr blev Astrid sjuk på kuppen. Miljöombyte kan lätt utlösa sjukdom hos dessa små fåglar. Men hon får mycket god

I förrgår morse låg vår undulat Kerstin död på botten av buren.  Dagen innan hade hon flugit, kvittrat och varit i full gång som hon brukade, men nu låg hon där, alldeles död. Det var mycket oväntat.  Jag trodde hon skulle leva längst av dem alla.  Kerstin var en stor personlighet. Hon var en mycket bestämd dam. Hade hon fått smak för någon godbit var det ingen idé att någon annan i flocken försökte närma sig den. Då åkte de på däng så de trillade av pinnen pronto! Hon lät sig nådigt matas och flirtas med av sin ständige beundrare Magnus, som älskade henne villkorslöst och helhjärtat. Hon var så vacker.  Kerstin var något av en marodör. Sen vi flyttade till nuvarande bostad fick fåglarna flyga fritt i vårt sovrum på dagarna. Till en början hängde jag upp gardiner i fönstren. Kerstin roade sig med att härja på gardinstången och bita sönder gardinerna upptill. Det tog några månader per gardin men till sist såg hon nöjt på när gardinlängden singlade ned på golvet. Hennes näbb var

När vi skaffade hund igen, för fyra år sedan, hyste jag en förhoppning om att åter kunna köra agility.  Det visade sig snart vara en mycket fåfäng förhoppning eftersom min kropp inte duger till sådan fysisk aktivitet numera. Jag orkar inte åka på kurser, stå ute i alla väder och träna, träna, träna så mycket som behövs för att göra hunden till en bra agilityhund.  Så jag började prova andra former av hundträning, utöver den vanliga vardagslydnaden förstås. Vi har gjort konster, gömt godis, provat rallylydnad och nosework. Trevliga aktiviteter alltihop.  I början av rallylydnaden var jag helt inne på att tävla, men med tiden har jag fått inse att inte heller det funkar. Hur roligt det än är att tävla innebär det resor, tidiga morgnar och stress och det kostar för mycket numera.  Teo har hela tiden hängt med på allt och varit glad och nöjd och mycket duktig. Det är bara det att jag inte varit riktigt road... det har liksom bara känts lite halvkul. Mitt hjärta brinner för agility

Ja, idag tänkte jag på tidens gång när jag var i Göteborg och firade sonens examen. Under dagen, som innehöll presentation, lunch och firande, rörde vi oss i trakterna kring Landala, som en gång i tiden var ett av Göteborgs värsta slumområden. Det mesta är rivet för längesedan, så när som på några landshövdingehus.  På den tiden, när slummen härskade, människor for illa och fattigdomen var stor, bodde i detta områden min morfars farfar Jöns. Han var en fattig snickare och statare som flyttade till Göteborg från Östergötland 1888.  1920 togs han in på det ökända Gibraltar sinnessjukhus med diagnosen sinnessjukdom och dog av åderförkalkning ett år senare. I dessa trakter stod vi idag, på en terrass i solskenet, ca 130 år senare och skålade för sonens examen.  Tiderna förändras sannerligen och som tur är till det bättre!

Vid en promenad tidigare i veckan hängde, på trappräcket på bilden ovan, en svart BH i spets, B-kupa, tror jag.  Tyvärr fotade jag inte då när jag gick förbi den och idag var den borta.  Eftersom jag är en lättroad och hyfsat uttråkad människa med alldeles för mycket fritid, har jag under veckan ägnat en hel del funderingar åt BH:n i fråga.  Varför hängde den där? Och hur kom den dit?  En BH på en plats där BH´s inte brukar vara kan sannerligen väcka fantasin till liv.  Kanske tillhörde den en kvinna som klivit ur en bil med hälften av kläderna i famnen efter en het kärleksnatt, tappat BH:n och inte märkt detta i sitt vällustrus? Säkert plockades den upp och hängdes på räcket av en ordentlig, äldre dam med rollator, för de brukar hänga upp borttappade prylar överallt där de kommer åt utmed våra trottoarer. Eller, hemska tanke, blev den stackars BH:n utslängd ur en bil tillsammans med en tilltufsad kvinna som dristat sig kliva in i samma bil ihop med en riktig g

Jag vet inte om jag är fel ute, men jag tycker det verkar som att girigheten slår alla rekord i världen nu? Nordeas senaste eskapader har väl inte undgått någon? Röda Korsets nya ordförande som får den fetaste av löner. Diverse makthavare med skyhöga löner som får ut fallskärmar med helt sanslösa summor. Rikspolischefen som säger att polismyndigheten inte ska vara löneledande samtidigt som han är den högst betalde chefen av alla statliga chefer. Politiker som vill sänka lägstalönerna medan de själva tjänar mer än någon människa kan behöva. Fem procent av Sveriges befolkning äger 79 %  av landets aktiekapital… Osv. osv. Förutom ovanstående har vi en drös rasister som ständigt skriker: ”vi har inte rååååd!”, trots att de inte avstått en enda krona eller ens lagt två strån i kors för att hjälpa. Och som ställer kostnaden för invandring mot äldrevården, men aldrig mot skattesmitare, för att ta ett exempel. Ja, girigheten… och även egoismen, verkar sprida sig som en

Jag är nog dum… men jag förstår inte dem som röstar på SD och/eller hyllar Donald Trump? Jag förstår inte hur de tänker? Jo, jag kan förstå att man är rädd för det okända och känner sig otrygg med det som är främmande. Men i så fall är det väl bättre att lära sig mera istället för att sympatisera med bakåtsträvare? För de som är anhängare till SD och Donald Trump, vet de verkligen vad de sympatiserar med? De sympatiserar med… Omänsklighet: som att bygga murar och bara se till sig själv och sitt eget Fördomar: vi- och domtänkande, dra alla över en kam, strutsmentalitet m.m. Bakåtsträvande: Både SD och DT förespråkar stagnation och tillbakagång. Inte bara på ”invandrarfronten” utan även när det gäller kvinnosyn och synen på sexuella minoriteter bl a. Tillbaka med kvinnorna till spisen och in med bögarna i garderoben igen. Är det verkligen något att sträva efter? Och det allra värsta med deras bakåtsträvande! De går mot en svensk och amerikansk version av