Farväl finaste Kerstin

I förrgår morse låg vår undulat Kerstin död på botten av buren. 
Dagen innan hade hon flugit, kvittrat och varit i full gång som hon brukade, men nu låg hon där, alldeles död.
Det var mycket oväntat. 
Jag trodde hon skulle leva längst av dem alla. 

Kerstin var en stor personlighet. Hon var en mycket bestämd dam. Hade hon fått smak för någon godbit var det ingen idé att någon annan i flocken försökte närma sig den. Då åkte de på däng så de trillade av pinnen pronto!

Hon lät sig nådigt matas och flirtas med av sin ständige beundrare Magnus, som älskade henne villkorslöst och helhjärtat. Hon var så vacker. 

Kerstin var något av en marodör. Sen vi flyttade till nuvarande bostad fick fåglarna flyga fritt i vårt sovrum på dagarna. Till en början hängde jag upp gardiner i fönstren. Kerstin roade sig med att härja på gardinstången och bita sönder gardinerna upptill. Det tog några månader per gardin men till sist såg hon nöjt på när gardinlängden singlade ned på golvet. Hennes näbb var som en sax! Jag gav upp gardinerna efter x antal förstörda längder. Då gav hon sig på att skala en antennsladd som ändå hängde där till ingen nytta. Till slut fick hon en leksak i läder. Den höll, trots att hon jobbade på att demolera den både länge och väl. 

Nu fattas hon här. Magnus ropade efter henne hela dagen, men nu har han resignerat och sitter bredvid Astrid som är det enda sällskapet nu. Och Astrid är inte en speciellt social fågel. 

De två vi har kvar ska få flytta snart. Magnus och Astrid ska få komma till en god vän som jag har fullt förtroende för och i och med det får de ingå i en större flock. Det kommer att göra deras liv roligare, för som det är nu är de uttråkade båda två. 

Kerstin är nu ett ljust och glatt minne. Tack för att vi fick ha dig hos oss!