Egalias egenheter

Min lilla mamma, snart 92, har länge önskat göra ett besök på det nya textilmuseet. Vad gör man inte för att hon ska bli glad? :) Så i onsdags for vi dit.  Som gammal sömmerska intresserar detta henne mycket.  Hon går inte så bra numera, benen är svaga. I sakta mak gick vi från parkeringen in på nya textilhögskolan. Museet låg i bottenplan, visserligen spände det över två våningar, men det fanns hiss.  Tyvärr visade det sig att utställningen med gamla väv- och symaskiner inte öppnar förrän till våren, så vi får göra ett nytt besök då. Men det fanns ändå mycket kul att titta på. Vi började i avdelningen för textilhistoria. Vid montrarna fanns det bildskärmar med tillhörande hörlurar. Där kunde man klicka fram olika filmer att se och höra på. Jag hittade en film om lakansväv från 50-talet. "Lyssna här", sa jag och satte på mor hörlurarna och lyssnade gjorde hon. "Jaaa" och "just det" och "sån lakansväv fick vi när vi gifte oss", kommenterade h

Det är inte lätt att känna sig liten och rädd.  Rädsla är f ö en känsla som kan bli en av våra värsta fiender. För rädsla föder hat och inskränkta tankar.  I mitt tidigare arbete med blivande föräldrar mötte jag sådan rädsla ibland. Ofta berodde det på tidningars skriverier.  När man känner att något kommer för nära inpå och man inte kan värja sig, kommer rädslan. Som när någon tidning skrev om förlossningar där något gått fel eller om svårt missbildade barn. Då fick jag ha många och långa samtal med oroliga föräldrar. Då gällde det att ge det hela realistiska proportioner. För tidningar skriver om det som säljer, det som har ett s k nyhetsvärde. De skriver t ex aldrig om alla de hundratusentals förlossningar som går bra och inte heller om alla de barn som föds friska och fina, vilket förstås är de allra flesta. Självklart ska man vara riskmedveten, men man ska ha en realistisk riskmedvetenhet.  Nu känner jag igen denna rädsla i sociala medier. Man läser tidningar. De skriver om

Här i staden pågår nu Street Art Festival för andra året i rad. Förutom en massa olika event är huvudattraktionen ett antal hitbjudna konstnärer som målar på gator och väggar.  Helt fantastiskt! :) Vi har redan ett antal fina konstverk från förra året och nu får vi ännu fler. Bl a ett som ser ut att bli helt underbart, på husgaveln i grannhuset på gatan där vi bor.  Det är så kul när det händer lite på stan. Idag gick jag och hunden en rejäl promenad och tittade på konstnärer i arbete och även en del färdiga konstverk.  Det händer saker med folk den här veckan som No Limit Borås pågår. :) Många mer än lilla hunden och jag var ute och tittade. Folk samlades vid olika väggar och gatstenar och fotade. Och folk pratar med varann! Det var längesen jag pratade med så många okända människor på en promenad!  Först var det en liten tant som inte visste vad som pågick men blev positiv när jag förklarade. På ett annat ställe var jag ensam publik vid tillfället och då vände sig konstnären

”Vad? Vem? Varför?”, undrar du säkert nu, kära bloggläsare. Jo, nu är jag så trött och less och sitter här och funderar på att ta en rejäl paus från facebook. Mitt vanligtvis långa tålamod börjar liksom komma till vägs ände. Det här blogginlägget tenderar att bli långt. Har du ork nog att läsa eller gör du hellre ännu ett meningslöst test på facebook? Först en historisk tillbakablick. En gång var Sverige ett fattigt land. En gång levde vi i största armod. Folk dog av svält, sjukdomar och umbäranden. Ca en miljon svenskar utvandrade till Amerika och en hel del till andra länder i hopp om att överleva och rent av få det bättre.  Vissa blev lurade av oseriösa människor som lovade guld och gröna skogar. En del dog på båtarna som skulle föra dem till ett bättre liv. För vissa gick det bra, för andra, som t ex min morfars far, gick det sämre. Han återvände hem efter nio år och det enda han hade med sig var sin amerikakista och den var tom, men han överlevde iaf. (Den är inte t

Här kommer ett litet inlägg om att blogga. :) Jag är lite dålig på att uppdatera den här bloggen just nu. Det blir ganska långt mellan inläggen.  Ibland tryter orken. Ofta kommer jag på uppslag till blogginlägg när jag är ute på promenad med hunden och när jag kommer hem har jag glömt det igen! :D Det vanliga vardagslivet tar sin tid. Och sen håller jag på för fullt med en annan blogg just nu.  I sommar har jag startat en blogg för min släktforskning. Den har blivit tämligen omfattande, släktforskningen alltså... och för att kunna dela allt med släkt och intresserade vänner bestämde jag mig för att lägga upp det hela i en blogg. Det tar sin tid då jag dels måste göra det hela så överskådligt som möjligt och dels göra ett inlägg om varje person i släkten. Och släkten är stor...och då har jag ändå inte hittat alla släktingar än. :D I släktforskningsbloggen är så gott som alla inlägg lösenordsskyddade, men är du intresserad och släkt eller god vän så hör av dig till mig, så fixar j

I somras bestämde jag mig för att säga upp mig från ett långvarigt åtagande. Först tänkte jag sluta omgående men vid närmare eftertanke verkade det bättre att avveckla i lagom takt och över tid. Jag menar, jag har sysslat med det här i 44 år så det man får ju ge sig själv lite tid att ställa om.  Så för en månad sedan började jag fasa ut verksamheten och är nu nere på ca 25%.  Det känns som rätt bra jobbat på en månad ändå, hyfsat rejäl minskning, tycker jag nog. Det jag har märkt av under denna månad är att stressen har minskat. Skönt!  Vidare orkar jag promenera fortare utan att riskera att tappa andan. Branta backar är inte lika branta längre. Inte hostar jag heller. Det luktar väldigt mycket i omgivningarna, på gott och ont. Det är skönt att känna väldoft, men det luktar ju skit när någon har varit på dass!! Det har jag inte känt på evigheter! *S* Ja, som ni säkert förstått vid det här laget har jag sagt upp mig som skorsten och håller på att avveckla bolmandet.  Inte så

På Facebook delas ett inlägg om att det är skönt för oss som är över 40 för vi hann göra alla dumheter och misstag innan Facebook fanns. Och det kan man ju tycka. :) Vi har i alla fall sluppit att se våra mindre smickrande ögonblick och ungdomssynder delas och kommenteras. Vi behöver inte ta oss för pannan och skämmas för vad vi skrev och delade i ungdomligt oförstånd.  Men så började jag tänka lite längre... Vi som alltså är 40+ och som använder sociala medier, vi är de som kommer att bli gamla först. Gamla datoranvändare.  Senila datoranvändare?!?! Ehh...vi kanske inte ska vara så väldigt nöjda med att inte internet fanns när vi var unga för det kommer att finnas när vi blir gamla och hur kommer det att gå?  Jag ser framför mig hur jag, gammal och glömsk, kommer att gratulera någon vän på födelsedagen fjorton gånger. Eller tänk om jag kommer att ta helt galna selfies och lägga ut? Eller göra pinsamma avslöjanden om mig själv och andra? Eller fälla urdumma kommentarer? Det