På äventyr i textilvärlden
Min lilla mamma, snart 92, har länge önskat göra ett besök på det nya textilmuseet. Vad gör man inte för att hon ska bli glad? :) Så i onsdags for vi dit.
Som gammal sömmerska intresserar detta henne mycket.
Hon går inte så bra numera, benen är svaga. I sakta mak gick vi från parkeringen in på nya textilhögskolan. Museet låg i bottenplan, visserligen spände det över två våningar, men det fanns hiss.
Tyvärr visade det sig att utställningen med gamla väv- och symaskiner inte öppnar förrän till våren, så vi får göra ett nytt besök då. Men det fanns ändå mycket kul att titta på. Vi började i avdelningen för textilhistoria. Vid montrarna fanns det bildskärmar med tillhörande hörlurar. Där kunde man klicka fram olika filmer att se och höra på. Jag hittade en film om lakansväv från 50-talet. "Lyssna här", sa jag och satte på mor hörlurarna och lyssnade gjorde hon. "Jaaa" och "just det" och "sån lakansväv fick vi när vi gifte oss", kommenterade hon högt och ljudligt. Jag hörde ju inget ljud själv och fann det hela tämligen komiskt när hon pratade med filmens kommentator rakt ut i luften. :D 90-plussare och modern teknik är inte riktigt kompatibla med varann.
Sen gick vi vidare till en utställning om scenkläder. De flesta artisterna kände mor inte till, de var för moderna. I en monter fanns några av Yohios scenkläder. Bl a en uniformsliknande kostym i vitt och rosa. "Honom har du väl sett på tv?", frågade jag och beskrev honom. Mor funderade. Då dök en bild av Yohio upp på en monitor på väggen. "Ja, han ja!", utbrast mamma, "han är konstig han! Klä sig så där! Han är väl bög som alla andra", fortsatte hon...med hög röst. Folk i rummet studsade och jag bet ihop för att inte brista ut i gapskratt.
Uppe på andra våning pågick, för sista veckan, en Lars Wallin-utställning! Det var grejer det! Vi gick där en lång stund och gottade oss åt alla underbara kreationer och spekulerade i hur många timmars arbete det låg bakom. Mor var lyrisk och hade gärna velat prova om man fick. :D
Sen hamnade vi i "provrummet". Där finns kläder och accessoarer från olika tidsepoker som man får prova och fota sig i. Vi nöjde oss med att prova hattar. Jag satte på mor en hatt med enormt brätte. Hon försvann nästan. :D Är man 156 cm lång med litet huvud försvinner man i en sån hatt. Själv provade jag en tjusig liten sak med flor. Som vi skrattade och fnissade. Det är härligt att fnissa ihop, en 92-åring och en 58-åring, som två småflickor. *S*
Efter avslutat besök blev det fika. Vi pratade om ditt och datt och satt och tittade på folk. Elever på textilhögskolan klär sig gärna lite...ehhh...udda. De vill nog ha sin egen stil och är ju såklart intresserad av mode och nya grepp.
"Tänk så konstigt folk klär sig numera!", utbrast mor när vi satt där och såg det ena och det andra passera förbi. :D
Sen var hon trött. Jättetrött. Jag fick gå och hämta bilen medan hon väntade. Det är ok. Hon är gammal. Men hon var glad. Då är jag också glad. :)
Som gammal sömmerska intresserar detta henne mycket.
Hon går inte så bra numera, benen är svaga. I sakta mak gick vi från parkeringen in på nya textilhögskolan. Museet låg i bottenplan, visserligen spände det över två våningar, men det fanns hiss.
Tyvärr visade det sig att utställningen med gamla väv- och symaskiner inte öppnar förrän till våren, så vi får göra ett nytt besök då. Men det fanns ändå mycket kul att titta på. Vi började i avdelningen för textilhistoria. Vid montrarna fanns det bildskärmar med tillhörande hörlurar. Där kunde man klicka fram olika filmer att se och höra på. Jag hittade en film om lakansväv från 50-talet. "Lyssna här", sa jag och satte på mor hörlurarna och lyssnade gjorde hon. "Jaaa" och "just det" och "sån lakansväv fick vi när vi gifte oss", kommenterade hon högt och ljudligt. Jag hörde ju inget ljud själv och fann det hela tämligen komiskt när hon pratade med filmens kommentator rakt ut i luften. :D 90-plussare och modern teknik är inte riktigt kompatibla med varann.
Sen gick vi vidare till en utställning om scenkläder. De flesta artisterna kände mor inte till, de var för moderna. I en monter fanns några av Yohios scenkläder. Bl a en uniformsliknande kostym i vitt och rosa. "Honom har du väl sett på tv?", frågade jag och beskrev honom. Mor funderade. Då dök en bild av Yohio upp på en monitor på väggen. "Ja, han ja!", utbrast mamma, "han är konstig han! Klä sig så där! Han är väl bög som alla andra", fortsatte hon...med hög röst. Folk i rummet studsade och jag bet ihop för att inte brista ut i gapskratt.
Uppe på andra våning pågick, för sista veckan, en Lars Wallin-utställning! Det var grejer det! Vi gick där en lång stund och gottade oss åt alla underbara kreationer och spekulerade i hur många timmars arbete det låg bakom. Mor var lyrisk och hade gärna velat prova om man fick. :D
Sen hamnade vi i "provrummet". Där finns kläder och accessoarer från olika tidsepoker som man får prova och fota sig i. Vi nöjde oss med att prova hattar. Jag satte på mor en hatt med enormt brätte. Hon försvann nästan. :D Är man 156 cm lång med litet huvud försvinner man i en sån hatt. Själv provade jag en tjusig liten sak med flor. Som vi skrattade och fnissade. Det är härligt att fnissa ihop, en 92-åring och en 58-åring, som två småflickor. *S*
Efter avslutat besök blev det fika. Vi pratade om ditt och datt och satt och tittade på folk. Elever på textilhögskolan klär sig gärna lite...ehhh...udda. De vill nog ha sin egen stil och är ju såklart intresserad av mode och nya grepp.
"Tänk så konstigt folk klär sig numera!", utbrast mor när vi satt där och såg det ena och det andra passera förbi. :D
Sen var hon trött. Jättetrött. Jag fick gå och hämta bilen medan hon väntade. Det är ok. Hon är gammal. Men hon var glad. Då är jag också glad. :)
Kommentarer
Skicka en kommentar