Egalias egenheter

Detta blogginlägg är en prolog inför kommande inlägg om relationer, för att ge lite bakgrund till vad som hände sen. En gång hade jag en man. Han var mina barns far, den jag trodde jag skulle åldras ihop med. Det blev inte så. Han blev sjuk, svårt sjuk. Mer om det behöver inte nämnas här. Hur det är att vara gift med någon som är svårt sjuk, vet bara den som varit där själv. För er som inte varit där kan jag berätta lite om hur det blir. Man slutar vara jämbördiga partners. Den friska partnern blir mamma, sjuksköterska, vårdnadshavare. Om barn finns med i bilden, som i mitt fall, får man ytterligare ett barn att ta hand om. Ett stort barn, som gör sig själv och andra illa, oavsiktligt. Hur det än slutar, i vårt fall med överlevnad och åtföljande skilsmässa, är det oftast en tragedi. En livskris full av ångest och dåligt samvete. I mitt fall var det ett val mellan pest och kolera. Man lämnar inte en sjuk människa. Samtidigt måste man ta hand om sina barn. När man inte kan g

Jag är lite dålig på att blogga nu, tycker jag. :) Det blir så då och då. Jag vill gärna skriva positiva och roliga saker eller sådant som engagerar. När jag själv känner mig lite "off" och oengagerad blir det därför inte mycket skrivet. För hur kul är det att läsa en massa gnäll? *S* Men nu tänker jag i alla fall gnälla lite, för även om det finns så mycket positivt i min tillvaro är det värken som har övertaget just nu, tyvärr. Det är höst och blir allt kallare. Efter en ljuvlig sommar med massor av värme då jag mått riktigt bra, slår kylan till värre än någonsin i min kropp. Tandvärk i hela kroppen, kan det beskrivas som. Eller svår träningsvärk som aldrig går över. Varje steg gör ont, varje gång jag använder händerna blir jag påmind om den eländes sjukdomen. Den här veckan har varit synnerligen besvärlig, måste jag säga. Stundtals har gråten varit nära, stundtals har jag kommit på mig själv med att hålla andan för att det gör så j ä v l a ont. Det är skit! Svårt att

Fotade lite höstbilder på promenaden idag. Jag gillar verkligen färgerna på hösten. :) Det jag inte gillar med denna årstid är att det hela tiden blir mörkare och kallare, så jag brukar känna mig extra glad när vintersolståndet kommer för då vänder det. :) Men färgerna så här års är underbara. Som vanligt så kan ni klicka på bilderna för större format.  Även en vissen rabatt har sin skönhet      En rhododendron som inte har alla chips i påsen hade tagit fel på årstid. ;)    

Idag har vi firat lilla mor, som igår uppnådde den imponerande åldern av 90 år! :) Idén om att ordna ett kalas för henne kom sig av att hon själv inte tyckte att hon orkade bjuda hem gäster och att hon hävdade att 90 år inte var något att fira. (Fast jag tror att hon fiskade lite med det där sista.) Eftersom mamma är mycket bilintresserad, dotter till en droskägare som hon är, så föddes idén om att fixa fram en häftigt bil som skulle transportera henne till kalaset som skulle hållas hemma hos maken och mig. Konspirationer och diskussioner med min syster ledde till bil, middag, tårta och andra trevligheter, med de inbjudna släktingar som kunde vara med, vilket var nästan alla. Och bilen fick vi tag i. En Studebaker, årsmodell 1931! När den bilen tillverkades var mor 8 år gammal och när man ser den förstår man verkligen hur gammalt 90 år är! *S* Hon anlände således stilfullt till kalaset och denna inledning på firandet var en fullträff, hon sken som en sol. Chauffören hade

Hej alla! Nånting skumt försiggår här hemma. Husse verkar vara försvunnen!?!? Han har inte varit hemma på flera dygn och jag undrar verkligen var han är? Matte har sagt något om Växjö och fredag, men jag förstår inte vad hon menar. Jag vet varken vad Växjö eller fredag är! Jo, fredag är en dag såklart, men när den dagen kommer vet inte jag. Växjö kan ju vara precis vad som helst! Tänk om Växjö är ett monster som har ätit upp min husse? I så fall ska jag bita hälsenorna av det, var så säker! När vi är ute på promenader tittar jag mig omkring efter husse. Om det kommer någon karl som är ungefär lika lång och smal som han så måste jag stanna och titta noga. Matte tycker jag är lite pinsam där, men jag måste ju kolla om jag hittar husse såklart! Om mannen i fråga kommer närmare så att han går förbi oss, vädrar jag i luften för säkerhets skull. Men ingen vi mött hittills har luktat som min husse. Matte verkar i alla fall inte oroad alls, fast jag följer henne hela tiden för säkerhets

Det är lite mycket just nu. Har haft en klump i magen lite till och från, fått flashbacks från gamla, mindre goda tider, känt mig oroad för både det ena och det andra och magkänslan säger "aj, aj, aj, fy och usch". Ja, lite mycket just nu, som sagt. En kär vän är ledsen och har en stressig livssituation just nu. En annan vän har drabbats av värsta sjukdomen, men ser i nuläget ut att ha gått segrande ur det hela, tack och lov! En relation i närheten är, för mig, djupt oroande. En av makens anhöriga ligger på sjukhus. En annan mycket kär vän har haft stor oro för en viktig livshändelse. Jag försöker stötta och trösta där jag kan. På plussidan ligger ett ljuvligt litet bonusbarnbarn, som föddes i måndags! :) På samma sida finns också världen bästa make och världens goaste hund, liksom en kropp som (peppar, peppar) är ovanligt sammarbetsvillig i nuläget. Jag känner mig stark, det är något jag uppskattar oerhört mycket! Till de roligare sakerna hör också att planera ett 9

Idag är det jag, matte, som bloggar om Teo, för en gångs skull, och inte han själv. ;) Att leva med en vallhund har sina sidor. Den stora uppgiften är att hålla samman flocken, d v s husse, matte, hund. Särskilt märkbart är följande: Om matte och hunden vaknar före husse måste han absolut väckas. När så alla flockmedlemmar är uppe och vakna kan hunden själv belåtet somna om. Om hela flocken är ute och går måste hunden, med jämna mellanrum, ringa in de två övriga flockmedlemmarna genom att ta ett varv runt den som inte håller i kopplet, så att alla blir ohjälpligt intrasslade och koppelhållaren måste ta ett varv runt den andra personen, vilket får det hela att likna någon sorts konstig folkdans! Om en äter ska alla äta! Således kan inte hunden äta förrän den hämtat in alla flockmedlemmar till middagsbordet. Undantag om hunden är så hungrig att svältdöden är nära förestående. ;) Om en av flockmedlemmarna går ut med hunden blir det stor dramatik om den andre inte är kvar hemma när