Livet med en vallhund

Idag är det jag, matte, som bloggar om Teo, för en gångs skull, och inte han själv. ;)

Att leva med en vallhund har sina sidor. Den stora uppgiften är att hålla samman flocken, d v s husse, matte, hund. Särskilt märkbart är följande:

  • Om matte och hunden vaknar före husse måste han absolut väckas. När så alla flockmedlemmar är uppe och vakna kan hunden själv belåtet somna om.
  • Om hela flocken är ute och går måste hunden, med jämna mellanrum, ringa in de två övriga flockmedlemmarna genom att ta ett varv runt den som inte håller i kopplet, så att alla blir ohjälpligt intrasslade och koppelhållaren måste ta ett varv runt den andra personen, vilket får det hela att likna någon sorts konstig folkdans!
  • Om en äter ska alla äta! Således kan inte hunden äta förrän den hämtat in alla flockmedlemmar till middagsbordet. Undantag om hunden är så hungrig att svältdöden är nära förestående. ;)
  • Om en av flockmedlemmarna går ut med hunden blir det stor dramatik om den andre inte är kvar hemma när man kommer tillbaka.
  • Om en av flockmedlemmarna går iväg och lämnar hund plus den andre flockmedlemmen kvar hemma måste hunden "gråta" en skvätt i sorg över sin splittrade flock.
  • Om båda "människoflockmedlemmarna" försvinner samtidigt kan man lika gärna lägga sig ner och dö! Eller nåja, åtminstone vänta då... med ständig uppsikt över ytterdörren.
  • Om en av flockmedlemmarna går på dass, måste hunden ligga utanför med nosen tryckt mot dörren och ha samtidig uppsikt över den andre flockmedlemmen. Jobbigt!
  • Om en av flockmedlemmarna leker med hunden i ett rum, samtidigt som den andre flockmedlemmar befinner sig i ett annat rum, måste hunden avbryta leken var tredje sekund för att kolla att den andre flockmedlemmen verkligen är kvar.
  • Om alla klämmer ihop sig i samma fåtölj med hunden i knät och har pusskalas på tre, är hunden lyckligare än någonsin. :)
Ja, lite så är livet med en vallhund. :D



Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Helt sanslöst!

Bild
  Ursäkta språket, men detta är ta mig f-n helt osannolikt!! Hur mycket elände kan man råka ut för egentligen? Igår var jag med Teo på återbesök hos veterinären. Ultraljud på lever och galla gjordes och analyserades av två veterinärer och resultatet blev nedslående, tyvärr. Gallan är i så dåligt skick att operation är nödvändig. Denna operation innebär lång eftervård på djursjukhus. Men tanke på övriga problem och åkommor; hjärtfel, artros i höfter, kronisk luftrörskatarr och behov av tandoperation, har jag fattat det tunga beslutet att inte utsätta min gamla pälskling för allt detta, utan istället vara tacksam för elva friska år och låta honom somna in. Det skär i hela hjärtat att förlora honom också nu efter allt som hänt, men det skulle göra ännu ondare i hjärtat att hålla liv i en sjuk, gammal hund av egoistiska skäl. Veterinären ringer mig i morgon och då får vi planera in ett sista besök.  Idag var det dags för mammas begravning kl 15. Tung dag såklart. Men innan vi hann så långt
Läs mer

Tack för allt, min fina pälskling

Bild
  I går förmiddag fick älskade Teo somna in på djursjukhuset här. Allt gick lugnt och fint tillväga och jag hade underbart stöd av min syster. Sorgen är enorm, men jag känner att jag fattat rätt beslut.  Nu är det oerhört tomt här hemma och mina vardagsrutiner är satta ur spel igen! Jag hade precis börjat komma in i en ny vardag utan Lasse. Nu är hela min lilla familj borta på mindre än sex månader. Det går knappt att ta in allt som hänt sista halvåret. Jag tittade på ett av våra bröllopsfoton på hyllan där Lasse och jag står med våra vittnen som var hans pappa och min mamma. Av oss fyra på bilden är det nu bara jag som är i livet.  Tur ändå att jag har så många andra familjer omkring mig. Alla fina barn och barnbarn, syrran och alla goda vänner.  Jag har gråtit många gånger det senaste dygnet när jag gör något som vanligtvis involverat Teo de senaste elva åren.  Men han fick ett bra liv och han fick avsluta det och slippa alla sina krämpor på ett lugnt och värdigt sätt.  Nu ska jag ba
Läs mer

Två blev en

Bild
  Nu står inläggen på kö i mitt huvud och ämnena varierar väldigt så jag väljer att göra flera kortare inlägg än ett enda långt.  Vi hade var sin likadan ring, Lasse och jag. Det var inga förlovningsringar utan dessa ringar köpte vi för längesedan då vi blev erbjudna dem av en vän som i sin tur hade en vän som var silversmed och gjorde unika och annorlunda ringar i begränsad upplaga. Vi gillade ringarna och använde dem så gott som dagligen. Strax innan vi gifte oss lät vi gravera in datumet för vår första date i dem.  När Lasse gick bort satte jag på mig hans ring också. Den var förstås för stor för mitt ringfinger men passade bra på långfingret. Efter bara ett par månader kände jag något som skavde och upptäckte att hans ring hade spruckit!  Ringarna hade en speciell betydelse för mig och efter lite funderande hade jag en idé om hur de skulle leva vidare. Jag tog med dem och gick till en juvelerarbutik. Eftersom ringarna "bara" var av silver vägrade de att ta emot och göra o
Läs mer