"Tala är silver, tiga är guld",,, eller?

Jag är född och uppväxt under en tid när det viktigaste ordspråket verkade vara "tala är silver, tiga är guld".

Det var en tid av väldig strutsmentalitet och man verkade tro benhårt på att om man bara lät bli att prata om jobbiga saker försvann dom av sig själva på nåt sätt. Poff! Borta bara så där.

Saker som man inte "fick" prata om var t ex döden, sjukdomar, utomäktenskapliga barn, missbruk, psykisk ohälsa och annat som gjorde folk ledsna.

Om någon förlorade ett barn så skulle man inte prata med personen i fråga om detta för då blev ju hon bara ledsen och ledsen var inte bra att bli.
Om någon fått cancer pratade man inte med personen om det heller.
Eller om någon var alkoholist, då hette det att han/hon inte "mådde bra". Sant förvisso, men det användes som en omskrivning.
När ett barn föddes mindre än nio månader efter bröllopet hette det att ungen var född för tidigt,,, det lät ju bättre än att erkänna att någon haft sex som ogift, gud bevars! :D

Man skulle således tiga ihjäl saker och ting och om man absolut måste prata om dom, skulle detta ske via diverse omskrivningar.

Ja, det var mycket som var onämnbart och då pratar jag inte om underkläder. ;)
Alla visste en massa saker som de inte fick prata om trots att alla visste att alla andra visste om det åxå!

Detta gjorde mig smått tokig många gånger i ungdomen och jag kom rätt tidigt till insikt om nödvändigheten i att prata om saker.
För ingenting försvinner av sig självt!! Det som inte kommer ut i ljuset sjunker visserligen undan med tiden, men sitter alltid kvar som en tagg i själ och hjärta och att bära på sånt bagage suger energi och sätter upp murar mellan människor.

Om någon mår dåligt så prata med personen om det. Men skydda dig själv åxå och gör det när du känner att du orkar. För ingenting är mer förödande än att gå och må dåligt och omgivningen låtsas som ingenting. När ingen visar att de ser och förstår och bryr sig, blir bara känslorna för den drabbade ännu tyngre att bära.

Visst kan du muntra upp en ledsen människa genom att prata om något helt annat och berätta något roligt. Men om personen i fråga sitter där med en ångestklump i magen och du börjar dra dåliga vitsar eller berätta om en kul film du sett får det han/hon att känna sig mer oviktig än någonsin!

Var inte rädd för att röra upp känslor när du tar kontakt. Om det finns känslor som behöver komma ut ska dom komma ut och det är bra och positivt! Personen blir inte ledsen av det du säger för ledsen är han/hon redan ändå men du kan vara till hjälp genom att ge tillfälle att visa det. Och det värmer att du visar omtanke.

Visserligen finns det ett antal tillfällen där det är bättre att hålla käft, men då är det fråga om andra situationer än ovan. Därför vill jag vrida nacken av ordspråket "tala är silver, tiga är guld". Jag tycker vi gräver ner det djupt nånstans och pratar aldrig om det mer! ;)