Egalias egenheter

  Igår hölls begravningen för vår älskade Lasse. Det var en oerhört tung och sorglig dag men också så fylld av kärlek från så många.  Familj, släkt, vänner och f.d kollegor, alla samlades i det fina kapellet. Totalt var vi 115 personer!  Det är en stark overklighetskänsla att Lasse är borta för samtidigt är han ju kvar här i våra hjärtan. Han betydde så mycket för så många!  Det var ett hav av blommor runt kistan och gråten var ständigt närvarande men också värmen och all omtanke.  Efter ceremonin var vi 79 personer som samlades till minnesstund. Vi åt och fikade och delade minnen och ännu fler kramar. En viktig stund.  Här kommer lite bilder och en av låtarna som spelades under begravningen. 

  På något sätt fungerar vardagen. Samtidigt känns det som om hela livet stannat. I mitt huvud får jag inte ihop det riktigt.  Jag stiger upp varje morgon, äter frukost, lunch och middag, rastar hunden, handlar mat, tvättar och städar och fixar sånt som behöver fixas. Ser på tv, duschar, byter kläder, vattnar blommor, går igenom all post, fyller i blanketter, ordnar avtal, avslutar saker och påbörjar nya. Det är oerhört mycket pappersarbete och telefonsamtal när någon gått bort.  Har t o m börjat planera lite framåt, besök hos barn och barnbarn och sånt. Hur är det ens möjligt, undrar jag samtidigt?  Fast såklart fortsätter ju livet för det är så det funkar. Men det känns konstigt.  Å andra sidan hade Lasse aldrig tyckt om att jag bara suttit här och gråtit och struntat i allt. "Man måste leva!", var ju ett av hans valspråk. Så det bästa jag kan göra är att leva vidare i hans anda och kämpa på. Och det gör jag.  Lasse fattas hela tiden. Att Lasse var älskad och omtyckt av mån

  I fredags tog jag hem hunden igen. Han har haft det bra hos svägerskan och svågern de senaste två veckorna. Så länge har vi aldrig varit ifrån varann förut, inte på över tio år. Men hemsituationen blev ju sådan under Lasses sista veckor att Teo helt enkelt inte kunde vara hemma. Lasse ville det inte och vårdpersonal kom och gick dygnet runt. Med en hund som skäller varje gång någon, som inte hör till flocken, kliver in genom ytterdörren hade det blivit ohållbart både för oss och grannarna.  Men i fredags kom han alltså hem.  Redan innan vi gick in genom dörren till vår lägenhet förstod han, fast det insåg jag inte då. Teo har alltid haft full koll på hur vi mår, det vet jag sedan länge. Varje gång vi varit ute och kommit hem har han rusat in till husse. Varje gång under alla år. Även på senare tid när husse varit på sjukhus har han sprungit in för att kolla om han kanske kommit hem.  Men inte denna gång. Han stannade med mig i hallen. Han vände sig om och tittade på mig med en blick

  På något vis funkar vardagen. Jag fixar saker, det är skönt att göra något rent praktiskt. Och det finns väldigt mycket att ta itu med när någon gått bort. Hela tiden är Lasse med i tankarna och jag kommer på mig själv att citera honom gång på gång. Sorg blandas med väldigt många goda minnen. Idag har vi fått mycket gjort, barnen och jag. På förmiddagen var vi på kyrkogården och valde en gravplats. Vi hittade en som alla var nöjda med, på en kulle med björkar och andra träd. Kan se framför mig hur vackert det kommer att vara där på våren.  På eftermiddagen hade vi möte med prästen hemma hos mig. Det var ett bra möte och vi pratade i två timmar. Efter det åkte vi till blomsteraffären och beställde blommor, en från barnen och en från mig och så handbuketter till oss alla. Helst skulle jag önskat liljekonvaljer, som var Lasses älsklingsblommor, men det är ju omöjligt så här års, så det fick bli rosor istället. Tårarna bara rann över för mig när jag skulle välja text till bandet. Sorgen

  Jag skulle kunna gråta blod över att du förlorade livet alldeles för tidigt och jag skulle kunna svära ve och förbannelse över skitsjukdomen som förstörde vårt liv tillsammans. Jag skulle kunna gräma ihjäl mig över att allt vi planerat nu inte blir av, att livet är grymt orättvist och grubbla mig gråhårig över varför. Och det gör jag också, stundtals.  Men då hör jag din röst: "Jaja, nu är det som det är. Det är inget att älta och grubbla över. Det löser sig. Man får bryta ihop och komma igen och göra det bästa av situationen." Och om jag ändå fortsätter i negativa tankebanor känner jag hur du hade tittat bestämt på mig och sagt: "Det går att göra så men det är inte rätt!" I en kommentar här i bloggen skrev någon "Alla borde ha en Lasse i sitt liv." Och då tänker jag på hur tacksam jag är över att jag haft det. Nästan arton år med världens bästa Lasse. Massor av minnen av resor, påhitt, fester, tokigheter, vardag, dåliga och mindre dåliga skämt, skrattan

  Natten till måndagen, 20/2, tog min älskade Lasse sitt sista andetag.  Redan i lördags eftermiddag tyckte jag att hans tillstånd och andning förändrats och min magkänsla gjorde att jag kontaktade hans barn som vakade med mig till och från sedan dess.  Förlusten känns överväldigande, trots att vi vetat, anat och känt så länge att slutet närmade sig.   Det gör så oerhört ont.   Förvirrande nog var det samtidigt en lättnad eftersom Lasse uttryckt sin önskan om att slippa ifrån redan tre veckor tidigare.  Jag ringde hemsjukvården och dottern, som stannat över natten, tog itu med att ringa sina syskon. Alla kom till oss ganska snart och vi kramades och grät. Det var så ofattbart, samtidigt som väntat.  Det var nu det hände. Han var borta. Han valde att lämna oss när ingen var i närheten. I sömnen, mitt i natten. Så att ingen av oss skulle behöva uppleva det där sista andetaget. Full av omtanke in i det sista.  När vi ringt våra viktigaste samtal gick vi in i hans rum och jag öppnade fönst

  Orkar inte skriva just nu.  Det finns bara ett ord för detta. Övermäktigt. Får skriva mer när jag orkar.  Tack för de senaste fina buketterna.