Egalias egenheter

  Idag utlyste jag en vilodag på stående fot. För mig själv alltså.  Efter att ha sovit dåligt natten som gick vaknade jag i morse och kände mig i värre tillstånd än efter en rejäl brakfest. Någon sådan hade jag ju inte varit på. Jag var helt matt och darrig och magen kändes totalt i olag. På skakiga ben rastade jag hunden och kom fram till att det var läge att ställa in precis allt idag.  Man måste ha så pass självinsikt att man sätter ned foten mot sig själv när stressen blir sådan att kroppen hotar att gå sönder. Så jag ringde maken och kollade av hur han mådde först och främst. Liiite starkare kände han sig vilket var underbart att höra. Han höll med om att han klarade sig utan besök idag och att jag absolut skulle vila.  Efter frukosten sov jag en timma och hoppades att jag skulle må bättre efter det. Inte då. Hunden fick en kortare promenad men han är gammal och var också trött efter att jag härjat omkring på natten i brist på sömn, så han protesterade inte mot detta. Dessutom ha

  Ja, ingenting tycks flyta på gnisselfritt här nu för tiden.  Med maken är tillståndet som förut. Vi väntar ivrigt på lite mer bättring, men han är i alla fall inte sämre, så man får väl vara tacksam för det lilla. Men idag har en svåger också hamnat på sjukhus, även han med lunginflammation. Elände!  Idag hade jag tid för att byta till dubbdäck kl 13. Naturligtvis gick heller inte detta som på räls. Det fanns nämligen inga däck! När vi skaffade bilen i maj, ingick dubbdäck i avtalet men det var bara den lilla haken att beställningen av däcken hade missats. Efter samtal med försäljningschefen som levererade hundra ursäkter och på mindre än en timma återkom med beskedet att däcken ska finnas på plats nästa vecka, kunde jag åtminstone släppa den stressen. Väderprognosen verkar inte varna för snö och halka närmaste veckan, som tur är.  När jag kom hem efter det resultatlösa besöket på däckfirman och efter det sjukhusbesök hos Lasse, var jag uppvarvad och rastlös. Jag tog ut hunden på en

  Maken är den som kämpar mest, helt klart. Hostan har minskat något, så det går nog åt rätt håll, men jädrar vad segt det känns. Infektionen har övergått i lindrig lunginflammation så nu får han antibiotika. Hoppas den hjälper snart. Han har dock ingen feber och alla värden är bra men han är förstås grymt trött och orkeslös. Lider med honom. Han behövde verkligen inte detta ovanpå hjärntumören och de tuffa behandlingarna mot den.  Själv har jag kämpat med att adventsfixa lite, lägga in tvätten, ta hand om hunden och annat här hemma. Jag är också grymt trött av hela situationen och somnade på soffan i 1½ timma idag.  I morgon är det måndag och då blir det däckbyte. Tack och lov att jag slipper göra det själv, ska bara köra bilen till däckfirman så tar de hand om resten.  Avslutar detta inlägg med lite mer sjukhuskonst. Om den är konstig eller ej lämnar jag åt var och en att avgöra. 

  Maken är lite bättre sedan igår. I alla fall har hostan minskat en hel del. Väldigt trött är han förstås och blir andfådd vid minsta rörelse, men återhämtar sig lite snabbare nu. Tack för det!  Han ligger kvar på sjukhuset och när han får åka hem vet vi inte i nuläget, men antar att de måste ha koll på proppen och att medicinen gör det den ska ytterligare några dagar.  Det är långtråkigt tycker vi båda, men värst för maken tror jag, som inte få lämna rummet och inte orkar så mycket. Tur att han har tv, mobil och laptop. Tekniken får stå för underhållningen dessa dagar och det finns i alla fall fotboll att titta på.  De har lite svårt att förstå problematiken med hans hjärntumör på MAVA, där han ligger. Det är ju inte deras profession förstås, men jag vet inte hur många gånger vi båda förklarat hur det funkar och att de ska ringa mig när de har frågor. Ingen har ringt och Lasse får tjugo frågor när det är ronden och får höra resonemang kring medicinering m.m, trots att vi förklarat ig

  Natten som gick var ingen höjdare vare sig för Lasse eller mig. Jag somnade någon gång runt halv tre och älskade maken hade heller inte fått särskilt mycket sömn. Om vi hade vetat kunde vi ringt varann och pratat oss igenom natten istället.  Försökte sova en stund på förmiddagen men tankarna störde mig och jag började reta upp mig på en sak så då var det kört med sömnen. Istället steg jag upp och började sysselsätta mig. Bl a ägnade jag mig åt högljudda aktiviteter. Det kändes som ett bra tillfälle nu när jag är ensam hemma. Maken har blivit väldigt ljudkänslig. Så jag körde igång robotdammsugaren på full effekt. Då låter den mycket men dammsuger väldigt bra. Sen trampade jag sönder äggkartonger! Äggen vi köper levereras i kartonger av återvunna petflaskor och när man ska platta till dem låter det fruktansvärt mycket och rätt obehagligt. När Lasse är hemma måste jag förvarna honom så att han kan hålla för öronen.  Därefter röjde jag runt lite till med olika saker och sen tittade jag

  Dagen idag blev inte som det var tänkt. Inte på en fläck.  Morgonen började med ett planerat samtal med kontaktsköterskan. Vi hade lite frågor att ta upp, bl a annat en irriterande hosta som maken haft de senaste veckorna och som blivit värre. Sköterskan samrådde med läkaren och sen var karusellen igång.  Vi skulle komma in till Onkologen för närmare utredning av hostan. Alla möjliga prover togs och sen fick vi träffa en läkare. F ö den längsta person jag sett i verkligheten, han fick huka sig för att komma in genom dörröppningen till rummet, som förstås var av normala mått!  Hur som helst var han informativ och bra och tog sig tid och undersökte noggrant.  Därefter blev det fler prover. Jag gick iväg och köpte varsin macka för vi började bli lite hungriga. Efter lite väntan bar det iväg till Radiologen för lungröntgen.  Därifrån gick jag ut och blev hämtad av kära syster för att hämta vår beställda mat. Vi hade tagit taxi till sjukhuset eftersom vi inte har tid för att byta däck för

  Jag har inlett en ny karriär som vårdhund så här på gamla dar.  I och för sig har jag alltid haft koll på hur husse och matte mår, men nu behöver husse extra uppmärksamhet har jag märkt.  Först, i juni, var han borta hemifrån några dagar och sedan kom han hem och kunde knappt gå! Han fick ta hjälp av några sorts pinnar som kallas kryckor. Så då började jag vakta på husse lite extra.  Sen gick han bättre och bättre men jag fortsatte att ha järnkoll på honom. Bara en månad senare blev det mer fel på husse. Han blev borta hemifrån några dagar igen och när han kom hem var både matte och husse ledsna, ja alla andra också.  Jag kände tydligt att något var fel. Det är nog något med lukten, tror jag. Jag luktar ofta på husse. Ibland stirrar jag bara på honom och så vet jag hur han mår. När vi är ute och går ser jag till att han håller sig nära matte och vallar honom när det behövs. Stannar han så stannar jag också.  Bäst är när husse sover för då kan jag också sova. Men jag vaknar så snart h