Egalias egenheter

Det är med sorg i hjärtat jag tar del av den senaste tidens händelser. Låt mig börja med den indragna aborträtten i USA. De människor som nu tar sig rätten att bestämma över andra människors kroppar är så enormt fel ute. Hur kan de ens tänka tanken? Hur kan de ens vara så upplåsta och överlägsna att de fattar ett sådant beslut? I kölvattnet av denna fruktansvärda åtgärd kommer nu förslag om inskränkningar av preventivmedel, som t ex att dessa ska förbjudas för den som inte är gift, samt begränsningar av homosexuellas rättigheter. Återigen; varför inbillar sig en enda människa på denna jord att hen har rätt att styra över en annan människas känslor, läggning och livsval? Och varför är det ingen som väcker förslaget att undvika oönskade graviditeter på annat sätt? Varför väcker ingen förslaget att göra män ofruktbara, t ex? Nej, just det! Det är ju huvudsakligen män som bestämmer. Tänkte inte på det. Och mäns lust och möjligheter till utlösning verkar betraktas som en mänskli

  Dagens promenad blev smått äventyrlig!  Valde en led runt en sjö i närheten där jag inte gått på jättelänge. Vädret var helt lagom och naturen så här års är ju inget annat än vacker. Vid ett ställe gick vi ner till sjökanten för att Teo, hunden, skulle få dricka lite vatten och svalka tassarna. Det var inte särskilt varmt idag, men han blir liksom varm ändå med all sin päls.  På väg mot det svalkande vattnet stannade Teo till, för att i nästa sekund rygga tillbaka. Han brukar reagera så när något plötsligt rör sig av sig självt. Det kan vara en gardin som fladdrar i vinden, en påse som välter i hallen eller, som i detta fall då det visade sig vara en praktfull huggorm! Hans reflex räddade nog honom där och jag kallade honom till mig blixtsnabbt när jag insåg vad det var han reagerat på. Ormen hade redan lyft huvudet och format halsen till ett S, så någon sekund till så hade jag tvingats bära en 15 kg tung, ormbiten hund till bilen 1½ km bort.  Vi stannade på behörigt avstånd och jag

  Idag, eftersom vädret skulle bli fint och p g a att en operation nästa vecka kommer att hejda oss något kommande veckor, packade vi en matsäck, lastade in oss och hunden i Blenda och drog iväg på roadtrip.  Vi körde småvägar med kurvor och backar upp och ned och hit och dit. Väldigt vackra vägar utmed sjöar till vi kom fram till målet som var Fjärås Bräcka.  Där har jag varit en gång för mycket, mycket längesedan och maken hade aldrig varit där. Vi valde en kortare naturstig för det hade hunnit bli rätt varmt i luften, hunden är gammal och vi två andra är lite halta och lytta för tillfället.  Tjusningen med Fjärås Bräcka är den vidunderliga utsikten. Tittar man åt ena hållet ser man havet, tittar man åt andra ser man sjön Lygnern. Väldigt vackra vyer.  Här kan du läsa mer om denna, inlandsisens skapelse:  Fjärås bräcka Efter promenaden hämtade vi matsäcken och slog oss ned vid ett bord för en god utefika. Det är så mysigt att sitta ute och äta och äntligen idag var vädret tillräcklig

Den senaste tiden har jag "övningskört". :D  Trots att jag haft körkort sedan 70-talet har jag faktiskt inte kört bil alls de senaste två åren och det var ca 40 år sedan jag körde en automat.  Och sen alla andra finesser som finns i dagens bilar då! Jag menar, jag har knappt ens haft en bil med elhissar förut, haha. På min tid var det inte AC som gällde, det var KD (korsdrag). Så redan innan vårt hastiga beslut om Blenda sa jag till maken att vi måste åka ut till ett industriområde en helg så att jag fick öva i lugn och ro utan för mycket trafik runt omkring.  Sagt och gjort, dagen efter att vi hämtat hem bilen var det dags. Jag hade förberett mig mentalt ett par dagar och intalat mig själv att låsa fast vänsterbenet. Det funkade till full belåtenhet. Gick skitbra! Dock borde jag kört mental träning med högerarmen också för den letade efter växelspaken gång på gång. :D Det finns ju ingen sådan, bara en liten knapp att skruva på.  Nåväl, det löste sig bra. Jag körde runt och t

  Vi har blivit med bil!!  Vår första gemensamma bil. Maken och jag har varit lyckligt bilfria i alla de sjutton år vi varit tillsammans, men nu när vi är hemma på heltid båda två kände vi att ett fordon vore bra, så att vi kan njuta av friheten att åka vart vi vill när vi vill. Varning utfärdas härmed till släkt och vänner! Ingen vet när vi kan dyka upp, hehe.  Efter att ha resonerat kring budget och kostnader, storlek på fordonet i fråga m.m. gav vi oss ut här om veckan för att titta på lite olika bilar och alternativ. Maken sa "vad som helst men inte en Dacia" och jag erkände öppet mina fördomar mot Ford.  Första besöket, på en av stans största bilfirmor blev platt fall. Vi gick runt på alla våningarna utan att någon ens kom fram och undrade om vi ville ha hjälp. Där satt personal vid olika stationer och skrivbord och stirrade på skärmar utan att ta någon notis om oss alls. Dålig stil. Vi gick därifrån igen.  På nästa ställe, också det ett hyfsat stort och välkänt företag,

  När jag var i tjugoårsåldern fick jag ärva mormors och morfars bröllopsservis av märket Gustavsberg. Den är ljuvligt fin med rosa blommor och guldkant.  Jag har använt servisen vid flera högtidliga tillfällen genom åren, senast när vi firade mammas 90-årsdag 2013.  I vår förra bostad hade vi ett stort vitrinskåp där matservisen fick plats, men när vi flyttade därifrån, till en mindre bostad,  för 2½ år sedan hamnade matservisen i en låda i källaren.  Servisen har gett mig ångest de senaste åren eftersom en servis i en flyttlåda i en källare inte är till nytta och nöje för någon alls! Och jag tycker inte om att äga saker som inte används. Jag gillar inte att ha prylar i onödan, om man säger så.  Servisen är 100 år gammal och kan inte diskas i maskin, så att använda den som vardagsporslin, känns inte rätt. Och dessutom väldigt opraktiskt. Jag kände mig allt mer färdig med servisen.  Efter att ha försökt skänka bort servisen till barn, syskonbarn, bonusbarn och övrig släkt, la jag till

Alltså, min husse och matte, skulle aldrig klara sig utan mig. På allvar! Som ni säkert redan vet är jag vallhund och varken husse eller matte är bra på att valla, så det är jag som fixar att vissa saker funkar i flocken.  När vi ska gå ut på promenad alla tre ser jag först till att vi alla samlas i hallen. Ibland har någon av dem glömt något och springer tillbaka till köket eller vardagsrummet och då följer jag med och vallar dem till hallen igen. De ska ju ha med sig så mycket liksom; telefoner, cigg och hundgodis bl a. Ja, det sistnämnda är ju faktiskt väldigt viktigt.  När de fått på sig alla kläder, herregud vad mycket kläder de ska ha så här års, själv räcker ju min päls, vallar jag ut dem genom ytterdörren. Husse brukar säga åt mig att jag ska gå ut först, men se den går jag inte på!  Matte håller i kopplet, men det är ett sådant där rullkoppel så jag kan minsann gå bakom husse ändå och fösa ut honom.  Därefter går matte till hissen medan husse låser dörren. Jag står kvar hos hu