Tillökning i familjen

 Vi har blivit med bil!! 

Vår första gemensamma bil. Maken och jag har varit lyckligt bilfria i alla de sjutton år vi varit tillsammans, men nu när vi är hemma på heltid båda två kände vi att ett fordon vore bra, så att vi kan njuta av friheten att åka vart vi vill när vi vill. Varning utfärdas härmed till släkt och vänner! Ingen vet när vi kan dyka upp, hehe. 

Efter att ha resonerat kring budget och kostnader, storlek på fordonet i fråga m.m. gav vi oss ut här om veckan för att titta på lite olika bilar och alternativ. Maken sa "vad som helst men inte en Dacia" och jag erkände öppet mina fördomar mot Ford. 

Första besöket, på en av stans största bilfirmor blev platt fall. Vi gick runt på alla våningarna utan att någon ens kom fram och undrade om vi ville ha hjälp. Där satt personal vid olika stationer och skrivbord och stirrade på skärmar utan att ta någon notis om oss alls. Dålig stil. Vi gick därifrån igen. 

På nästa ställe, också det ett hyfsat stort och välkänt företag, blev vi nästan omgående mötta av en trevlig kille som undrade om vi behövde hjälp. Det behövde vi. Vi hade liksom en miljon frågor och förklarade våra funderingar varpå han visade oss några olika alternativ. 

Först tittade vi på en Renault och jag mindes nostalgiskt en gammal, orange Renault 5 som jag haft på 70-talet. Bilen var fin, lagom stor och bekväm. Den kändes helt klart som ett alternativ. 

Sedan ville han visa oss en Dacia! Jag höll på att bryta ihop av skratt, maken såg enormt skeptisk ut, men vi tittade på den i alla fall. Maken blev absolut inte övertygad. 

"Ja, och sen har vi ju ett erbjudande på den här", informerade säljaren och pekade på en bil en bit bort i den stora hallen. Det var en Ford! 

Jag muttrade misstänksamt. Min förra Ford var ett måndagsexemplar och hade alla fel i världen. Konstiga fel som ingen kunde förklara utan kontentan av förklaringarna till dessa fel blev oftast beskyllningar om min bristande förmåga att köra bil. Synnerligen irriterande. I slutändan visade det sig att det faktiskt inte var mitt fel att bilen tappade allt vad väggrepp hette när det regnade. Det ligger liksom inte för mig att köra in i vägräcken och ned i diket. Det var fel däck på den. Men jag är ju "bara" en kvinna så vad vet jag?! 

Hur som helst försökte jag lägga dessa fördomar på hyllan och se på den erbjudna Forden med nya ögon. 

Den var svart, sprillans ny, blänkande och fin. Den hade mer finesser än jag visste fanns. Leasingavtalet var oerhört förmånligt och allt som kostade extra på de andra bilarna, ingick här. Dessutom gavs det rabatt. Priset var en bra bit under vår uppsatta maxbudget. 

Den var större än vi hade tänkt men ändå inte onödigt stor. Och det fanns bara två kvar. 

Vi blev rätt ställda. Vi hade bara åkt dit för att titta och skaffa oss mer information. Vi hade inte en tanke på att bestämma och besluta något där och då. Säljaren hade nu lämnat över oss till en trevlig kvinna som hade hand om just dessa bilar
och hon föreslog att vi skulle ta en fika och resonera en stund. Det behövdes. Vi tittade på varann och såg ut som två fågelholkar! Vad gör vi nu?

Sen letade vi nackdelar med erbjudandet. Vi hittade inga. Efter ytterligare en stunds resonerande insåg vi att vi förmodligen inte skulle få ett lika bra erbjudande någon annanstans, så vi drog ett djupt andetag, gick tillbaka till kvinnan i fråga och tackade ja. 

Eftersom bilen redan fanns och stod där framför oss kunde vi hämta den redan ett par dagar senare. På min födelsedag faktiskt! 

Det blev en extra, jättekul happening dagen till ära! Eftersom säljaren fått veta att det var min födelsedag hade bilen fått ett täcke på sig och bredvid stod en skylt med ballonger på och ett grattis. Där under stod den, nyputsad och fin. 

Sen fick vi en bra genomgång av bilens funktioner och rullade nöjda hemåt. 

Hon heter Blenda, den svarta pärlan, eftersom det är en gammal tradition i min släkt att döpa alla större grejer man köper efter almanackan.