Egalias egenheter

  När jag var i tjugoårsåldern fick jag ärva mormors och morfars bröllopsservis av märket Gustavsberg. Den är ljuvligt fin med rosa blommor och guldkant.  Jag har använt servisen vid flera högtidliga tillfällen genom åren, senast när vi firade mammas 90-årsdag 2013.  I vår förra bostad hade vi ett stort vitrinskåp där matservisen fick plats, men när vi flyttade därifrån, till en mindre bostad,  för 2½ år sedan hamnade matservisen i en låda i källaren.  Servisen har gett mig ångest de senaste åren eftersom en servis i en flyttlåda i en källare inte är till nytta och nöje för någon alls! Och jag tycker inte om att äga saker som inte används. Jag gillar inte att ha prylar i onödan, om man säger så.  Servisen är 100 år gammal och kan inte diskas i maskin, så att använda den som vardagsporslin, känns inte rätt. Och dessutom väldigt opraktiskt. Jag kände mig allt mer färdig med servisen.  Efter att ha försökt skänka bort servisen till barn, syskonbarn, bonusbarn och övrig släkt, la jag till

Alltså, min husse och matte, skulle aldrig klara sig utan mig. På allvar! Som ni säkert redan vet är jag vallhund och varken husse eller matte är bra på att valla, så det är jag som fixar att vissa saker funkar i flocken.  När vi ska gå ut på promenad alla tre ser jag först till att vi alla samlas i hallen. Ibland har någon av dem glömt något och springer tillbaka till köket eller vardagsrummet och då följer jag med och vallar dem till hallen igen. De ska ju ha med sig så mycket liksom; telefoner, cigg och hundgodis bl a. Ja, det sistnämnda är ju faktiskt väldigt viktigt.  När de fått på sig alla kläder, herregud vad mycket kläder de ska ha så här års, själv räcker ju min päls, vallar jag ut dem genom ytterdörren. Husse brukar säga åt mig att jag ska gå ut först, men se den går jag inte på!  Matte håller i kopplet, men det är ett sådant där rullkoppel så jag kan minsann gå bakom husse ändå och fösa ut honom.  Därefter går matte till hissen medan husse låser dörren. Jag står kvar hos hu

  I dessa tider, när smittspridningen härjar vilt och vi inte vill röra oss så mycket bland folk, satte vi igång ett projekt, maken och jag.  Vi började röja vårt överbelamrade källarförråd.  Visserligen gjorde vi en rejäl röjning när vi flyttade till nuvarande bostad för två och ett halvt år sedan, men ändå kände vi att vi samlat på oss för mycket.  I källaren har jag t ex förvarat saker som jag ärvt och fått, finporslin, glas, broderade dukar, tavlor och en massa annat. Dessa saker har genom åren används ibland och vid varje flytt har jag flyttat med mig alltihop under ca 30 års tid. Nu när vi bor på mindre yta än tidigare har vi helt enkelt inte plats för allt i lägenheten längre, så en hel del saker har blivit stående i källaren sen vi flyttade in.  Det har stressat mig allt mer. Att ha fina och användbara saker nedpackade i lådor känns som en belastning. För mig suger det liksom energi att äga en massa prylar som jag inte använder och inte behöver.  Så nu har vi gjort oss av med e

  Hej alla! Nu var det ju flera år sedan jag skrev dagbok här! Livet trallar på, kan man säga. Jag börjar bli lite gammal. Fast är minsann en lagom tjock hund i mina bästa år, så det så!  Men i våras hände något annorlunda. Husse slutade gå till jobbet. Plötsligt var han hemma jämt! Jag är fortfarande skeptisk och misstänker att han plötsligt ska börja försvinna hela dagarna igen, så jag håller noga koll på honom.  Numera går vi oftast ut på promenad hela flocken, alltså husse, matte och jag. Det är toppen, tycker jag, som är vallhund, för jag trivs bäst när alla i flocken gör samma saker samtidigt.  Husse går först och sen kommer jag och matte. Ibland pratar husse rakt fram och då skriker matte "VA?!". Hon börjar höra lite dåligt, tanten.  Jag har hört att de sagt att husse blivit pensionerad. Fast en av de små människorna i flocken, barnbarn kallas de visst, sa att han blivit portionerad? Men eftersom husse fortfarande är i ett helt stycke och inte i småportioner var det no

  Ibland, på promenaderna med hunden, möter vi en äldre dam. Hon har också hund, en pytteliten chihuahua vid namn Jenka.  Jenka och Teo är lika gamla och gillar varann skarpt så de vill alltid hälsa och det blir då en pratstund med damen. Hon är alltid glad, damen, och förutom sin hund har hon andra hobbies och projekt.  Hon har en gerillaträdgård! När vi går utmed ån nedanför flerfamiljshusen där hon bor har vi, under flera år, sett en liten plantering på kommunens mark vid åkanten. Den är prydligt utmärkt med grenar och där petas det ned diverse lökväxter och annat. Alldeles nyss fick vi veta att det var Teo´s hundkompis matte som var upphovet till denna lilla rabatt. Hon berättade glatt om den sist vi sågs och kallade den sin gerillaträdgård.  Senast vi träffades la vi också märke till att en skata hoppade efter damen och hennes lilla hund på deras promenad. Väldigt nära bakom höll den sig och vi påpekade att hon hade fågelsällskap.  Då sa damen: "Ja, det är min tama skata. Han

  Jo, det ska jag berätta!  Sedan maj 2020 har vi fått fyra nya barnbarn. Coronabebisarna, som jag lite skämtsamt kallar dem. Det började med makens sjätte barnbarn, fine lille C. I augusti kom mitt allra första biologiska barnbarn, underbara lilla I och bara några månader senare föddes mitt andra, finaste A.  I våras kom så lille S, en riktigt sötnos som är en kopia av sin mor.  Alla fyra föddes friska och välskapta och alldeles fantastiska. Nä, jag är inte alls partisk, hehe! Så nio finfina barnbarn har vi totalt.    Vilken gåva! Livets efterrätt! <3 Alla dessa nykomlingar fick mig att hantverka så till den milda grad att jag, för ett år sedan, totalt stickat, virkat och krokat  sönder mina armar. Inte många maskor har blivit gjorda sedan dess. Skit happens.  

  Det är nästan ett år sedan jag bloggade här senast! Inte klokt vad tiden går.  Jag pausade oavsiktligt bloggen för att jag fick idétorka och nu när jag tittar tillbaka på förra årets inlägg handlade det mesta om covid, covid och åter covid. Tröttsamt!  Livet handlar i och för sig fortfarande mestadels om det där eländes viruset och mycket annat har satts på sparlåga. Inte så konstigt att man får idétorka då.  Dock har jag för avsikt att börja blogga lite igen. Kanske inte jätteofta men ändå. Ska försöka avhålla mig från inlägg om pandemin och istället skriva om andra saker. Lite idéer finns. Få se vad det blir av det.  Välkomna att läsa, hör ni!