Prylar, prylar, prylar

 I dessa tider, när smittspridningen härjar vilt och vi inte vill röra oss så mycket bland folk, satte vi igång ett projekt, maken och jag. 

Vi började röja vårt överbelamrade källarförråd. 

Visserligen gjorde vi en rejäl röjning när vi flyttade till nuvarande bostad för två och ett halvt år sedan, men ändå kände vi att vi samlat på oss för mycket. 

I källaren har jag t ex förvarat saker som jag ärvt och fått, finporslin, glas, broderade dukar, tavlor och en massa annat. Dessa saker har genom åren används ibland och vid varje flytt har jag flyttat med mig alltihop under ca 30 års tid.

Nu när vi bor på mindre yta än tidigare har vi helt enkelt inte plats för allt i lägenheten längre, så en hel del saker har blivit stående i källaren sen vi flyttade in. 

Det har stressat mig allt mer. Att ha fina och användbara saker nedpackade i lådor känns som en belastning. För mig suger det liksom energi att äga en massa prylar som jag inte använder och inte behöver. 

Så nu har vi gjort oss av med en hel del. Vi har skänkt till barn och övrig släkt det som de vill ha. I övrigt packar jag loppislådor och planerar att boka bord på någon loppis under våren. Jag är inne på låda nummer fem nu... 

Det är oerhört skönt och befriande att rensa bland gamla prylar! Efter att ha röjt mammas hus i åtta månader innan vi fick bort allt har jag insett att jag aldrig vill utsätta mina efterlevande för något liknande!

Dessutom har jag aldrig varit någon prylmänniska. Jag gillar inte att shoppa om det inte är något jag verkligen behöver och det är få saker jag har i min ägo som jag verkligen inte skulle kunna vara utan. 

När vi har plockat med alla saker har jag insett att majoriteten av grejerna har jag själv inte valt att äga. Det är saker jag fått från mamma, mormor, farmor och andra och som de ville ge mig för att de tyckte prylarna var fina. Och det är ju snällt. Jag känner mig tacksam över alla fina saker jag fått, men de har egentligen aldrig varit mina av eget val, utan ett arv att förvalta. När jag insåg det, förstod jag varför jag ofta känt sakerna mer som en belastning än som ett nöje att äga. 

Saker är inte min grej, som sagt. Och det
gör mig mycket gladare om de kommer till användning hos någon som uppskattar dem än att ha dem nedpackade i källaren. 

Prylarna på bilden är inte våra utan bara en illustration till texten