Egalias egenheter

Att klipp och bilder på djur är väldigt populärt på Facebook har väl inte undgått någon?  Djur är ju både roliga och söta att se på. Att dela sådant är populärt och gillas av många.  Men inte sällan ger vissa av dessa klipp och bilder mig rätt dålig magkänsla. Förmänskligandet av våra djur går ibland långt över gränsen. Bristen på empati likaså.  Jag ser hundar i kläder. Utklädda till diverse figurer och Gud vet vad. Sött och kul, tycker många. Jag kan inte tänka mig att hundarna håller med! Titta på deras ögon nästa gång du ser en sån bild. Det är inte ok att klä ut en hund! Enda gången det möjligen kan vara befogat att klä på en hund något är om man har en väldigt frusen hund som behöver täcke vid kallt och regnigt väder.  Sen har vi alla filmer på små "kul" undulater som springer hinderbanor, spelar boll m.m. De springer...de flyger inte... Anledningen till detta är med största sannolikhet att de är vingklippta. En fågel som kan flyga springer nämligen inte. Den ä

Som mina nära och kära redan vet, lider jag av tre kroniska sjukdomar. Två av dessa kommer i skov och är absolut värst vintertid.  Jag vet att jag kan uppfattas som gnällig då. Det är inte lätt att förklara hur det är att vara jag, sjukdomsmässigt. Men jag vill ändå försöka ge mig på en förklaring. Så här kan det vara när jag är inne i ett skov: Tänkt dig en helt vanlig sak som du gör varje dag. Låt oss ta som exempel att ta på strumporna på morgonen. Det gör vi ju alla så här års. Brukar du tänka på hur du gör? Kanske står du på ett ben och trär snabbt på först den ena strumpan och sen den andra? Det går kanske per automatik medan du tänker på hur dagen ser ut, vad du ska göra på jobbet, att du ska komma ihåg och handla på hemvägen, eller nåt liknande? För min del funkar det så här: För att få på mig strumporna måste jag sitta ned. Sen lyfter jag ena benet och lägger det över det andra. Detta sker långsamt och absolut inte smärtfritt. Strumpan kommer på med möda. Se

Jag råkade hamna i en diskussion om barnäktenskap. Det var inte min avsikt. Någon delade en artikel i detta ämne och jag kommenterade att jag tyckte det var ett problem.  Därefter spårade det hela ur totalt.  Nätmobbing har jag aldrig kommit i närheten av förut, men nu drabbade det mig. Och det av s k vänner dessutom!  Eftersom mitt budskap inte gick hem alls och eftersom berörda parter valde att missuppfatta precis allt jag skrev, till min nackdel, väljer jag att klargöra min ståndpunkt här i min blogg.  För mig finns det inga enkla svar på frågan om barnäktenskap.  Jo, det som är solklart är att här i Sverige är det förbjudet. Och det ska det vara!  Vi har en myndighetsålder för sex. Den är 15 år. Vi har en annan myndighetsålder för äktenskap. Den är 18 år. Det är jättebra, tycker jag.  Det som jag ser som problem är när flyktingar kommer hit och är gifta... och unga... mellan 15 och 18, typ.  De kommer alltså hit och anser sig vara gifta, trots att vi har en annan syn

Här om dagen blev jag anklagad för att ge folk dåligt samvete och för att jag skulle ha påstått att någon var ond och självisk. Det är smått skrattretande. Det ligger inte för mig att döma andra. Tvärtom jobbar jag hårt på att INTE vara dömande. Om någon får dåligt samvete av det jag skriver på nätet, är det nog hens problem. Det kanske finns en orsak till det dåliga samvetet?  Och förhoppningsvis leder denna orsak till eftertanke och utveckling. Förmodligen känner sig personen själv ond och självisk och trivs inte med sig själv alls. Hen borde ta hand om sig och älska sig själv lite mera. Hen måste vara en väldigt olycklig människa och jag är ledsen för hens skull. Tyvärr kan jag inget göra för att hjälpa personen i fråga, då hen verkar tycka att jag är en helt vidrig människa. Vidare fick jag frågan om vad jag gjorde själv mer än att ge andra dåligt samvete? *skrattar* Ja, p g a sjukdom kan jag inte fara runt och hjälpa rent praktiskt. Det stör mig en del, men

Jag tror aldrig jag stött på så många rädda människor som nu.  Och det är nog inte så konstigt. Mycket händer i världen, mycket är osäkert och turbulent. Då är rädsla fullt naturligt och rätt sunt. Så länge den inte går överstyr, vill säga. Vid rädsla får kroppen ett påslag av adrenalin som får oss att vilja fly. Så långt är allt väl. Men om ingen flyktmöjlighet finns omvandlas rädslan till ilska så att vi istället ska kunna försvara oss och slåss. Om vi varken kan fly eller slåss, ja, det är då vi börjar klamra oss fast vid sånt som ger trygghet. Klara besked innebär ofta trygghet. Och om vi inte kan få klara besked utan blir överösta med information från både höger och vänster och en hel del felaktig sådan dessutom försöker vi skapa oss vår egen sanning. Vi klamrar oss då ofta fast vid sådant vi tror på, utan att egentligen ha fakta. Och tyvärr, eftersom vi nu redan är rädda, är det vi tror på ofta sådant som triggar rädslan ännu mer! Ju räddare vi blir, dest

Jag är lite bekväm av mig så istället för att skriva en massa text om året som gått kommer här ett litet sammandrag av mitt 2015 i ett urval av bilder. :) (klicka på bilderna för större format!)

En dag tidigare i höstas ringde min dotter och meddelade att hon skulle gå på Nobelfesten. "Jaha, ska ni ha nobelfest på skolan, så kul!", svarade jag glatt. :) "Nej, jag ska gå på den riktiga Nobelfesten!", sa dottern och jag svarade som jag brukar när folk ställer frågor jag aldrig trodde de skulle ställa eller kommer med otroliga påståenden: "Är du inte klok!?" :D Och sen ville jag förstås höra alla detaljer. Hon visste inte så mycket då, men hon skulle vara fanbärare och representera sin skola. Universiteten ute i landet får ytterst få platser i fanborgen på Nobelfesten varje år. Dessa lottas ut och i år fick dotterns skola en plats och den som skulle få åka lottades också fram och hon hade den sagolika turen att vinna den platsen!  Sen kom det till klänning och en himla massa regler kring den. Och två resor till Stockholm för att få information och repetera, varav den ena resan höll på att gå åt fanders p g a stormen Helga! Men det löste sig tac