Festernas fest

En dag tidigare i höstas ringde min dotter och meddelade att hon skulle gå på Nobelfesten. "Jaha, ska ni ha nobelfest på skolan, så kul!", svarade jag glatt. :)

 "Nej, jag ska gå på den riktiga Nobelfesten!", sa dottern och jag svarade som jag brukar när folk ställer frågor jag aldrig trodde de skulle ställa eller kommer med otroliga påståenden: "Är du inte klok!?" :D

 Och sen ville jag förstås höra alla detaljer. Hon visste inte så mycket då, men hon skulle vara fanbärare och representera sin skola. Universiteten ute i landet får ytterst få platser i fanborgen på Nobelfesten varje år. Dessa lottas ut och i år fick dotterns skola en plats och den som skulle få åka lottades också fram och hon hade den sagolika turen att vinna den platsen! 

 Sen kom det till klänning och en himla massa regler kring den. Och två resor till Stockholm för att få information och repetera, varav den ena resan höll på att gå åt fanders p g a stormen Helga! Men det löste sig tack vare storebror flygledaren. <3 

 Själv insåg jag att information om deltagande i en Nobelfest inte ingått i min uppfostran, haha! Men nu är ju dottern vuxen och hyfsat världsvan, så jag litade på att hon fixade det galant. 

 Och i går var det dags. Det var inte mycket man fick se av fanbärarna på teve precis och de nämndes bara helt kort. De är ju på intet sätt några huvudpersoner. Men lite skymtar fick man och mammahjärtat svämmade över av stolthet. Där stod hon i sin fina klänning och vita aftonhandskar, på balustraden i Blå hallen och skötte sin fana helt galant. 

 Man kan tycka vad man vill om denna fest, men självklart är det en stor upplevelse att vara där. Ett minne för livet. Känna stämningen, ha en uppgift att sköta, äta den maten... 
Jag är så himla glad för hennes skull! :)

 Ännu så länge har jag inte fått någon rapport, men jag ska minsann pumpa henne på precis ALLT! *S*

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Helt sanslöst!

Bild
  Ursäkta språket, men detta är ta mig f-n helt osannolikt!! Hur mycket elände kan man råka ut för egentligen? Igår var jag med Teo på återbesök hos veterinären. Ultraljud på lever och galla gjordes och analyserades av två veterinärer och resultatet blev nedslående, tyvärr. Gallan är i så dåligt skick att operation är nödvändig. Denna operation innebär lång eftervård på djursjukhus. Men tanke på övriga problem och åkommor; hjärtfel, artros i höfter, kronisk luftrörskatarr och behov av tandoperation, har jag fattat det tunga beslutet att inte utsätta min gamla pälskling för allt detta, utan istället vara tacksam för elva friska år och låta honom somna in. Det skär i hela hjärtat att förlora honom också nu efter allt som hänt, men det skulle göra ännu ondare i hjärtat att hålla liv i en sjuk, gammal hund av egoistiska skäl. Veterinären ringer mig i morgon och då får vi planera in ett sista besök.  Idag var det dags för mammas begravning kl 15. Tung dag såklart. Men innan vi hann så långt
Läs mer

Tack för allt, min fina pälskling

Bild
  I går förmiddag fick älskade Teo somna in på djursjukhuset här. Allt gick lugnt och fint tillväga och jag hade underbart stöd av min syster. Sorgen är enorm, men jag känner att jag fattat rätt beslut.  Nu är det oerhört tomt här hemma och mina vardagsrutiner är satta ur spel igen! Jag hade precis börjat komma in i en ny vardag utan Lasse. Nu är hela min lilla familj borta på mindre än sex månader. Det går knappt att ta in allt som hänt sista halvåret. Jag tittade på ett av våra bröllopsfoton på hyllan där Lasse och jag står med våra vittnen som var hans pappa och min mamma. Av oss fyra på bilden är det nu bara jag som är i livet.  Tur ändå att jag har så många andra familjer omkring mig. Alla fina barn och barnbarn, syrran och alla goda vänner.  Jag har gråtit många gånger det senaste dygnet när jag gör något som vanligtvis involverat Teo de senaste elva åren.  Men han fick ett bra liv och han fick avsluta det och slippa alla sina krämpor på ett lugnt och värdigt sätt.  Nu ska jag ba
Läs mer

Två blev en

Bild
  Nu står inläggen på kö i mitt huvud och ämnena varierar väldigt så jag väljer att göra flera kortare inlägg än ett enda långt.  Vi hade var sin likadan ring, Lasse och jag. Det var inga förlovningsringar utan dessa ringar köpte vi för längesedan då vi blev erbjudna dem av en vän som i sin tur hade en vän som var silversmed och gjorde unika och annorlunda ringar i begränsad upplaga. Vi gillade ringarna och använde dem så gott som dagligen. Strax innan vi gifte oss lät vi gravera in datumet för vår första date i dem.  När Lasse gick bort satte jag på mig hans ring också. Den var förstås för stor för mitt ringfinger men passade bra på långfingret. Efter bara ett par månader kände jag något som skavde och upptäckte att hans ring hade spruckit!  Ringarna hade en speciell betydelse för mig och efter lite funderande hade jag en idé om hur de skulle leva vidare. Jag tog med dem och gick till en juvelerarbutik. Eftersom ringarna "bara" var av silver vägrade de att ta emot och göra o
Läs mer