Rädd

Jag tror aldrig jag stött på så många rädda människor som nu. 

Och det är nog inte så konstigt. Mycket händer i världen, mycket är osäkert och turbulent.

Då är rädsla fullt naturligt och rätt sunt. Så länge den inte går överstyr, vill säga.

Vid rädsla får kroppen ett påslag av adrenalin som får oss att vilja fly. Så långt är allt väl. Men om ingen flyktmöjlighet finns omvandlas rädslan till ilska så att vi istället ska kunna försvara oss och slåss.

Om vi varken kan fly eller slåss, ja, det är då vi börjar klamra oss fast vid sånt som ger trygghet.

Klara besked innebär ofta trygghet. Och om vi inte kan få klara besked utan blir överösta med information från både höger och vänster och en hel del felaktig sådan dessutom försöker vi skapa oss vår egen sanning.

Vi klamrar oss då ofta fast vid sådant vi tror på, utan att egentligen ha fakta. Och tyvärr, eftersom vi nu redan är rädda, är det vi tror på ofta sådant som triggar rädslan ännu mer!

Ju räddare vi blir, desto större blir vårt behov av trygghet. Vi börjar generalisera, ta på oss stora skygglappar, drar alla över en kam och se världen i svartvitt.

Till slut är rädslan så stor och man har blivit så hjärntvättad av sina egna tankar och allt negativt man sugit åt sig att man har tappat sans och balans.

Och när det gått så långt har man blivit en ganska otäck människa!

Man börjar klumpa ihop både folk och företeelser utan några nyanser alls.

Man har gjort sina egna skygglappar så stora att man tillslut tappat både viljan och förmågan att se något ur annan synvinkel. Empati och inlevelseförmåga har också försvunnit.

I detta läget klarar man inte längre av att någon säger emot. Man kan inte föra en sansad, nyanserad debatt och ha förståelse för andras åsikter. Man blir rabiat. Den där ilskan, som kommer utav rädslan man känner, kan gå ut över första bästa som uttrycker en något annorlunda syn på saken. 

Och eftersom man gjort sin egen värld svart-vit har man skippat alla förnuftsargument och fakta och kan inte längre diskutera på ett sansat och förnuftigt sätt utan då går man till personangrepp.

Man försöker inte ens förstå utan anstränger sig istället till det yttersta för att missförstå och slå ned motparten med förolämpningar och negativa misstolkningar.  För man vill inte tänka. Man vill inte få sin krampaktigt fasthållna världsbild rubbad, för då tappar man den falska trygghet man byggt upp.

Att möta en människa som befinner sig i ovanstående stadie är snudd på omöjligt. Det blir som en dålig deckare: ”Allt du säger kommer att vändas mot dig!” och du riskerar att bli neddragen till samma låga nivå i debatten, vilket inte leder till något konstruktivt alls.

Det bästa du kan göra är att backa undan och hoppas att personen kommer på bättre tankar.

Vad borde en så rädd person göra då?

Jo, den borde överväga sin rädsla och realismen i den samma. Den borde ta reda på fakta och sålla informationen den läser. Den borde backa, ta djupa andetag och försöka hitta sitt förnuft igen.

För när man stirrat sig så blind att man ser spöken på ljusa dagen, när man tappat all sin förmåga att lyssna, all sin vilja att förstå och all sin sans och balans, då borde man inse att det är dags att göra något!  Men det där blev ju motsägelsefullt! För hur kan man göra det om man inte har sans och balans kvar?

Nu funkar inte alla aggressiva och negativa människor enligt ”rädsle-principen” ovan. Det finns t ex även gott om människor som tycker så illa om sig själva och som vantrivs så med sig själva att de helt saknar förmåga att tycka om någon annan. De känner behov av att trycka ner andra för själva försöka må lite bättre.

”Det är synd om människorna”, som Strindberg skrev.

Ta hand om er!