Barnäktenskap
Jag råkade hamna i en diskussion om barnäktenskap. Det var inte min avsikt. Någon delade en artikel i detta ämne och jag kommenterade att jag tyckte det var ett problem.
Därefter spårade det hela ur totalt.
Nätmobbing har jag aldrig kommit i närheten av förut, men nu drabbade det mig. Och det av s k vänner dessutom!
Eftersom mitt budskap inte gick hem alls och eftersom berörda parter valde att missuppfatta precis allt jag skrev, till min nackdel, väljer jag att klargöra min ståndpunkt här i min blogg.
För mig finns det inga enkla svar på frågan om barnäktenskap.
Jo, det som är solklart är att här i Sverige är det förbjudet. Och det ska det vara!
Vi har en myndighetsålder för sex. Den är 15 år.
Vi har en annan myndighetsålder för äktenskap. Den är 18 år. Det är jättebra, tycker jag.
Det som jag ser som problem är när flyktingar kommer hit och är gifta... och unga... mellan 15 och 18, typ.
De kommer alltså hit och anser sig vara gifta, trots att vi har en annan syn på saken.
De kan vara gifta mot sin vilja eller med, det vet vi inte.
Det kan handla om kvinnoförtryck eller inte. Det vet vi inte heller.
I många fall är äktenskapet arrangerat och motvilligt ingått av parterna. Men inte alltid.
Dessa människor, som är födda och uppvuxna i länder där barnäktenskap är helt normalt, vet inget annat. För oss är det dock inget annat än onormalt.
Jag vill förtydliga att jag ABSOLUT INTE är för barnäktenskap!
I Sverige har vi, för många hundra år sedan, gift bort unga människor och arrangerat äktenskap. Det är viktigt att kunna vår historia för att förstå andras, anser jag.
Vi kan tycka att barnäktenskap är hur vidrigt och äckligt som helst, men hit kommer folk som är barn i våra ögon och som är gifta och vi måste hantera det. Ännu mer komplicerad blir situationen om de här unga också har barn.
Många av dem som kommer hit är traumatiserade av krigsupplevelser. Ska vi göra deras trauman än värre genom att separera familjer då?
Om jag flydde för mitt liv, tillsammans med min make och kom till ett land där mitt äktenskap inte är godkänt av någon anledning, skulle jag acceptera det rakt av då?
Nej, förmodligen skulle jag hänga fast vid min make till varje pris! Därför att han skulle vara min enda trygghet när hela min värld rämnar. Därför att oavsett om vi blivit gifta mot vår vilja eller ej, skulle han vara min enda kontakt med det som tidigare var min trygghet.
Skall vi "leka Gud" och splittra dessa familjer, omhänderta eventuella barn och göra dem ännu mer otrygga?
Är inte vårt mål att få dem vi släpper in i vårt land att bli goda medborgare?
Hur i h-e, rent ut sagt, ska vi göra det om det första vi gör är att göra dem ännu mer otrygga?
Naturligtvis ska vi förklara för dessa nykomna vad som gäller i Sverige och hur vi ser på saken. Självklart ska kvinnan i fråga få chansen att säga sitt och vi ska hjälpa henne så långt det bara går att få leva det liv hon vill, som gift eller ogift. Och mannen också.
Men vi måste möta folk där de är! Att trasa sönder familjer och omhänderta barn bara för att... är inte att möta folk där de är.
Vi måste ge människor en chans att anpassa sig till hur det svenska samhället fungerar, inte köra över dem. Det vinner ingen på.
Ja, dessa åsikter fick jag ta en massa skit för. Ren mobbing... och det av folk som jag trodde mig känna och som sannerligen borde känna mig efter tio år!
Jag hävdar att vi aldrig, någonsin, kan klumpa ihop folk. Det handlar om individer. En del vill fortsätta vara gifta med varann, många andra vill det inte. Men vi ska aldrig, aldrig tvinga på dem vårt synsätt, för då gör vi bara människor illa.
Om man vill skapa goda medborgare i landet Sverige måste man möta folk där de är och inte köra över dem med ångvält. Dina egna åsikter är totalt oviktiga här. Ödmjukhet och respekt, däremot, är vad som krävs.
Detta skrivet med respekt och acceptans för människors olikheter, uppväxt och traditioner.
Jag behöver inte gilla det som sker, men jag måste f-n anstränga mig för att förstå och acceptera!
Och med detta sällar jag mig till den stora skaran "folk som är konstiga och som man inte kan umgås med". :D
Därefter spårade det hela ur totalt.
Nätmobbing har jag aldrig kommit i närheten av förut, men nu drabbade det mig. Och det av s k vänner dessutom!
Eftersom mitt budskap inte gick hem alls och eftersom berörda parter valde att missuppfatta precis allt jag skrev, till min nackdel, väljer jag att klargöra min ståndpunkt här i min blogg.
För mig finns det inga enkla svar på frågan om barnäktenskap.
Jo, det som är solklart är att här i Sverige är det förbjudet. Och det ska det vara!
Vi har en myndighetsålder för sex. Den är 15 år.
Vi har en annan myndighetsålder för äktenskap. Den är 18 år. Det är jättebra, tycker jag.
Det som jag ser som problem är när flyktingar kommer hit och är gifta... och unga... mellan 15 och 18, typ.
De kommer alltså hit och anser sig vara gifta, trots att vi har en annan syn på saken.
De kan vara gifta mot sin vilja eller med, det vet vi inte.
Det kan handla om kvinnoförtryck eller inte. Det vet vi inte heller.
I många fall är äktenskapet arrangerat och motvilligt ingått av parterna. Men inte alltid.
Dessa människor, som är födda och uppvuxna i länder där barnäktenskap är helt normalt, vet inget annat. För oss är det dock inget annat än onormalt.
Jag vill förtydliga att jag ABSOLUT INTE är för barnäktenskap!
I Sverige har vi, för många hundra år sedan, gift bort unga människor och arrangerat äktenskap. Det är viktigt att kunna vår historia för att förstå andras, anser jag.
Vi kan tycka att barnäktenskap är hur vidrigt och äckligt som helst, men hit kommer folk som är barn i våra ögon och som är gifta och vi måste hantera det. Ännu mer komplicerad blir situationen om de här unga också har barn.
Många av dem som kommer hit är traumatiserade av krigsupplevelser. Ska vi göra deras trauman än värre genom att separera familjer då?
Om jag flydde för mitt liv, tillsammans med min make och kom till ett land där mitt äktenskap inte är godkänt av någon anledning, skulle jag acceptera det rakt av då?
Nej, förmodligen skulle jag hänga fast vid min make till varje pris! Därför att han skulle vara min enda trygghet när hela min värld rämnar. Därför att oavsett om vi blivit gifta mot vår vilja eller ej, skulle han vara min enda kontakt med det som tidigare var min trygghet.
Skall vi "leka Gud" och splittra dessa familjer, omhänderta eventuella barn och göra dem ännu mer otrygga?
Är inte vårt mål att få dem vi släpper in i vårt land att bli goda medborgare?
Hur i h-e, rent ut sagt, ska vi göra det om det första vi gör är att göra dem ännu mer otrygga?
Naturligtvis ska vi förklara för dessa nykomna vad som gäller i Sverige och hur vi ser på saken. Självklart ska kvinnan i fråga få chansen att säga sitt och vi ska hjälpa henne så långt det bara går att få leva det liv hon vill, som gift eller ogift. Och mannen också.
Men vi måste möta folk där de är! Att trasa sönder familjer och omhänderta barn bara för att... är inte att möta folk där de är.
Vi måste ge människor en chans att anpassa sig till hur det svenska samhället fungerar, inte köra över dem. Det vinner ingen på.
Ja, dessa åsikter fick jag ta en massa skit för. Ren mobbing... och det av folk som jag trodde mig känna och som sannerligen borde känna mig efter tio år!
Jag hävdar att vi aldrig, någonsin, kan klumpa ihop folk. Det handlar om individer. En del vill fortsätta vara gifta med varann, många andra vill det inte. Men vi ska aldrig, aldrig tvinga på dem vårt synsätt, för då gör vi bara människor illa.
Om man vill skapa goda medborgare i landet Sverige måste man möta folk där de är och inte köra över dem med ångvält. Dina egna åsikter är totalt oviktiga här. Ödmjukhet och respekt, däremot, är vad som krävs.
Detta skrivet med respekt och acceptans för människors olikheter, uppväxt och traditioner.
Jag behöver inte gilla det som sker, men jag måste f-n anstränga mig för att förstå och acceptera!
Och med detta sällar jag mig till den stora skaran "folk som är konstiga och som man inte kan umgås med". :D
Kommentarer
Skicka en kommentar