Varför jag är gnällig

Som mina nära och kära redan vet, lider jag av tre kroniska sjukdomar. Två av dessa kommer i skov och är absolut värst vintertid.  Jag vet att jag kan uppfattas som gnällig då.

Det är inte lätt att förklara hur det är att vara jag, sjukdomsmässigt. Men jag vill ändå försöka ge mig på en förklaring.

Så här kan det vara när jag är inne i ett skov:

Tänkt dig en helt vanlig sak som du gör varje dag. Låt oss ta som exempel att ta på strumporna på morgonen. Det gör vi ju alla så här års.

Brukar du tänka på hur du gör? Kanske står du på ett ben och trär snabbt på först den ena strumpan och sen den andra? Det går kanske per automatik medan du tänker på hur dagen ser ut, vad du ska göra på jobbet, att du ska komma ihåg och handla på hemvägen, eller nåt liknande?

För min del funkar det så här: För att få på mig strumporna måste jag sitta ned. Sen lyfter jag ena benet och lägger det över det andra. Detta sker långsamt och absolut inte smärtfritt. Strumpan kommer på med möda. Sen gör jag samma sak med andra foten. Därefter andas jag ut. 

Tycker du att jag överdriver och känner efter för mycket? Det är omöjligt att inte känna, för det gör ont.  En gång var påtagning av strumpor en skitsak, en liten bagatell även för mig. Jag har således gått i dina skor, men de flesta av er har inte gått i mina.

Ja, och sen är det ju bara resten kvar. D v s trosor, byxor, bh (en nära-döden-upplevelse) och tröja. 

Efter påklädningen är kroppen darrig och matt och behöver vila.

Ska jag gå ut efter detta ”maraton-pass” väntar jacka, kängor, mössa, halsduk och vantar… ja, har ni som läst så här långt kan ni säkert tänka er effekten av detta…

Om jag orkar går jag sen ut med hunden, annars får jag hjälp med detta. Men om jag orkar är det underbart att komma ut trots att kroppen är darrig och varje steg är en plåga. Sådana här dagar är hundpromenaden det enda jag gör. För efter den är jag slut, helt slut.

Är jag riktigt dålig kan jag inte gå ut alls. Då kan jag inte ens sitta vid datorn någon längre stund utan att kroppen börjar skaka av utmattning. Tänk dig in i det… sitta vid en dator, skriva på tangentbordet… och bli utmattad av detta.

Jag tappar matlusten, jag tappar allt… och jag känner mig värdelös. Jo, jag VET att jag inte är värdelös alls, men känslan av att vilja saker, se vad som behöver göras och inte orka, den kan vara smått knäckande ibland.

Jag vet att jag är gnällig när det är så här. Det får jag vara. För allt det du oftast gör i förbifarten är ett helt projekt när man har en kropp som är som min. Allt det du tar för givet är ingen självklarhet, när man inte är frisk.

Ovanpå detta kommer saknaden efter socialt liv, för det finns det ingen som helst ork till under skoven. 

Längtan efter att jobba t ex, finns där ständigt. Arbetskamrater, lunchrast, reta sig på chefen, längta efter semester… det är sånt som friska tar för givet men som låter som himmelriket för min del. Att vilja men inte kunna, är väldigt frustrerande.

Ja, även detta blogginlägg blev gnälligt, men eftersom jag vill försöka förklara, blir det som det blir.

Jag är ändå lyckligt lottad! Jag har en fantastisk make som är ett under av förståelse och som bär mig när jag inte själv orkar. Jag har underbara barn som jag är omåttligt stolt över. Jag har en syster som hjälper och förstår och många goda vänner som stöttar. Det är jag oerhört tacksam över!