Egalias egenheter

Jag råkade hamna i en diskussion om barnäktenskap. Det var inte min avsikt. Någon delade en artikel i detta ämne och jag kommenterade att jag tyckte det var ett problem.  Därefter spårade det hela ur totalt.  Nätmobbing har jag aldrig kommit i närheten av förut, men nu drabbade det mig. Och det av s k vänner dessutom!  Eftersom mitt budskap inte gick hem alls och eftersom berörda parter valde att missuppfatta precis allt jag skrev, till min nackdel, väljer jag att klargöra min ståndpunkt här i min blogg.  För mig finns det inga enkla svar på frågan om barnäktenskap.  Jo, det som är solklart är att här i Sverige är det förbjudet. Och det ska det vara!  Vi har en myndighetsålder för sex. Den är 15 år. Vi har en annan myndighetsålder för äktenskap. Den är 18 år. Det är jättebra, tycker jag.  Det som jag ser som problem är när flyktingar kommer hit och är gifta... och unga... mellan 15 och 18, typ.  De kommer alltså hit och anser sig vara gifta, trots att vi har en annan syn

Här om dagen blev jag anklagad för att ge folk dåligt samvete och för att jag skulle ha påstått att någon var ond och självisk. Det är smått skrattretande. Det ligger inte för mig att döma andra. Tvärtom jobbar jag hårt på att INTE vara dömande. Om någon får dåligt samvete av det jag skriver på nätet, är det nog hens problem. Det kanske finns en orsak till det dåliga samvetet?  Och förhoppningsvis leder denna orsak till eftertanke och utveckling. Förmodligen känner sig personen själv ond och självisk och trivs inte med sig själv alls. Hen borde ta hand om sig och älska sig själv lite mera. Hen måste vara en väldigt olycklig människa och jag är ledsen för hens skull. Tyvärr kan jag inget göra för att hjälpa personen i fråga, då hen verkar tycka att jag är en helt vidrig människa. Vidare fick jag frågan om vad jag gjorde själv mer än att ge andra dåligt samvete? *skrattar* Ja, p g a sjukdom kan jag inte fara runt och hjälpa rent praktiskt. Det stör mig en del, men

Jag tror aldrig jag stött på så många rädda människor som nu.  Och det är nog inte så konstigt. Mycket händer i världen, mycket är osäkert och turbulent. Då är rädsla fullt naturligt och rätt sunt. Så länge den inte går överstyr, vill säga. Vid rädsla får kroppen ett påslag av adrenalin som får oss att vilja fly. Så långt är allt väl. Men om ingen flyktmöjlighet finns omvandlas rädslan till ilska så att vi istället ska kunna försvara oss och slåss. Om vi varken kan fly eller slåss, ja, det är då vi börjar klamra oss fast vid sånt som ger trygghet. Klara besked innebär ofta trygghet. Och om vi inte kan få klara besked utan blir överösta med information från både höger och vänster och en hel del felaktig sådan dessutom försöker vi skapa oss vår egen sanning. Vi klamrar oss då ofta fast vid sådant vi tror på, utan att egentligen ha fakta. Och tyvärr, eftersom vi nu redan är rädda, är det vi tror på ofta sådant som triggar rädslan ännu mer! Ju räddare vi blir, dest

Jag är lite bekväm av mig så istället för att skriva en massa text om året som gått kommer här ett litet sammandrag av mitt 2015 i ett urval av bilder. :) (klicka på bilderna för större format!)

En dag tidigare i höstas ringde min dotter och meddelade att hon skulle gå på Nobelfesten. "Jaha, ska ni ha nobelfest på skolan, så kul!", svarade jag glatt. :) "Nej, jag ska gå på den riktiga Nobelfesten!", sa dottern och jag svarade som jag brukar när folk ställer frågor jag aldrig trodde de skulle ställa eller kommer med otroliga påståenden: "Är du inte klok!?" :D Och sen ville jag förstås höra alla detaljer. Hon visste inte så mycket då, men hon skulle vara fanbärare och representera sin skola. Universiteten ute i landet får ytterst få platser i fanborgen på Nobelfesten varje år. Dessa lottas ut och i år fick dotterns skola en plats och den som skulle få åka lottades också fram och hon hade den sagolika turen att vinna den platsen!  Sen kom det till klänning och en himla massa regler kring den. Och två resor till Stockholm för att få information och repetera, varav den ena resan höll på att gå åt fanders p g a stormen Helga! Men det löste sig tac

Sociala medier är en hyfsat stor del av det sociala livet, i alla fall för mig. P g a sjukdom kan jag inte träffa folk alls så ofta som jag vill och då är t ex Facebook en utomordentlig väg att hålla kontakten. Så där har jag en hel del vänner. Där har jag vänner som sympatiserar med hela den politiska skalan och vänner som är troende så väl som ateister, vänner som älskar klassisk musik och som hatar den osv. Kattälskare, hundälskare, fågelälskare, blomsterälskare m.m. Det är charmigt, tycker jag. Att ha vänner med väldigt olika åsikter, livsåskådning och intressen. Det ger mig många infallsvinklar och intressanta samtal. Då och då händer det att någon vän skriver och delar väldigt mycket av sånt som jag inte sympatiserar med eller inte intresserar mig för. Men det är inget problem. Det är så lätt att sluta följa den personen en tid, att dölja aviseringarna.  Det är inget jag gör för att jag tycker illa om personen i fråga, utan för att slippa se sånt som stjäl fö

Jag anser mig vara lyckligt lottad.  Jag har tak över huvudet, mat på bordet, en underbar make och barn som jag är omåttligt stolt över.  Vidare har jag en ljuvlig hund, många fina nära och kära och förmånen att kunna hjälpa dem som har det sämre lite. Visserligen med betoning på lite , men jag kan ändå göra något.  Förvisso ligger det mig i fatet att jag är sjukpensionär med tre kroniska diagnoser med allt vad det innebär av smärta, begränsningar och dålig ekonomi. Det finns vissa saker i mitt liv som börjar bli smått akuta att åtgärda, men finns det inte pengar så finns det inte.  Men jag är  ändå lyckligt lottad.  Det finns så många som har det så mycket sämre.  Jag tänker på alla som är på flykt. Och den lilla del av dessa som kommit till det kalla norden utan tillräckligt med kläder, utan att veta hur det ska bli, var de ska bo och hur deras framtid ser ut. Människor som upplevt fruktansvärda saker och som tvingats på flykt från sina hemländer.  Men jag tänker också på d