Ibland är det svårt att sätta ord på känslorna

 Jag har funderat på det här inlägget ett bra tag. Ibland är det svårt att beskriva känslor.

Januari månad har inneburit att jag gått i något sorts mentalt ide. 

Hösten bestod till stora delar av "projekt flytt". Jag älskar projekt! Älskar att grotta ner mig i planering, listor och logistik. En riktig nörd kan jag vara på det området. Efter flytten och iordningställandet var det dags för jul. Nya listor och mycket umgänge med nära och kära.

Sen blev det nytt år. Januari. Inga aktiviteter hade kört igång, vädret och halkan gjorde det svårt att ens promenera, bilen var infrusen i garaget och sen blev jag förkyld. Det var mycket, mycket längesedan jag varit med om en så lugn och stilla period!

Jag har mestadels varit hemma och trött har jag varit också. Jättetrött. Det har ändå varit helt ok, jag har inte blivit rastlös eller så. Kanske behövde jag den här perioden av lugn och vila? 

De saker jag tänkt ägna mig åt under vintern, släktforskning och handarbete, har inte lockat mig ett dugg, till min förvåning. Inget av det har känts roligt eller givande, varför vet jag inte. Jag behövde kanske tid att bara vara? Kortare promenader har jag tagit när vädret tillåtit. 

Inte så att jag känt otrivsel, jag älskar min nya lägenhet, men återigen har jag känt mig rätt vilsen. Livet är ok, men när kan det tänkas bli roligt igen? Lasse och jag hade roligt. Jätteroligt! Och nu är Lasse borta, så jag måste hitta nytt roligt, men var och hur gör jag det? Jag har faktiskt inte en aning!

En sak som nog påverkar min sinnesstämning mycket är att det nu är ett år sedan livet var helt otroligt svårt och jobbigt. Det var så förskräckligt att jag inte ens kunde föreställa mig att livet kunde vara så. Minnena av allt det svåra kommer tillbaka oftare nu, liksom mardrömmarna. Jag har varit tvungen att ta till insomningstabletterna igen för vissa nätter mal det bara och när jag väl somnar vaknar jag igen, kallsvettig och med panikkänslor.

Jag har fått hjälp att bearbeta, jag har skrivit enorma textmängder om hur det var så jag tror att detta är en period jag bara måste ta mig igenom. Låta känslorna finnas och vara. Jag tror det kommer att vara så här åtminstone fram till 20 februari då det är ett år sedan Lasse somnade in.

Just nu låter jag tiden gå i sakta mak och är ok med det. Någonstans landar jag i vad jag ska göra och hur det ska bli, det är jag övertygad om. Det finns vissa planer för framtiden. 

Bilen har fått komma ut ur garaget vars dörr nu tinat upp. Två dagar i rad har jag varit ute och åkt och bara en sån sak gör mig glad. Älskade barnen med familjer tar med mamma/farmor, alltså mig, till fjällen i år igen! Fantastiskt! Jag är så tacksam. I mars åker vi. 

Idag pratade jag med en god vän som jag har daglig kontakt med. Det började med att vi snackade om besök på kyrkogårdar och slutade med avancerade planer på en gemensam roadtrip i maj. Sånt gillar jag! Känns väldigt kul att ha det att se fram emot.

Så det finns hopp om livet här. Ska bara ta mig ut ur idet först. Var sak har sin tid. 

Bilden nedan, på ett fruset vattenfall, får illustrera sinnesstämningen.