Det är fortfarande för kallt!

 Ja men nu är det gnälligt värre här!

Läste i sociala medier att idag är det den deppigaste dagen på hela året. Är beredd att instämma.

Jag är så grymt trött på vintern i allmänhet och halkan i synnerhet. Jodå, mina halkskydd funkar och idag har jag gått en promenad på drygt tre kilometer, men allt detta påpälsande innan man kommer iväg ut. Är ju trött redan innan jag hunnit ut genom ytterdörren! 

Bilen är infrusen. D v s garagedörren har frusit fast så jag kan inte öppna den. 

I fredags bröt en förkylning ut. Trött, vissen, ögonen rann, näsan rann. 

Försökte roa mig inomhus och när jag blev uttråkad tänkte jag fixa lite med krukväxterna. Blomjord och krukor har jag i garaget och det var då jag upptäckte att jag inte kan ta mig in där. Så blommorna får vänta. 

I lördags tog jag mig för att baka muffins istället. Det är ett framsteg för mig, jag har inte bakat på evigheter. Muffinsen blev väldigt goda, men råfula för jag hade inte rätt formar hemma. Därför fotade jag inte hela plåten utan bara den snyggaste. 

När jag ändå är igång och klagar måste jag gnälla över den försämrade busstrafiken i vår stad. Redan i december kollade jag hur bussarna gick till kyrkogården i händelse av att det skulle bli svår halka. Det blev det ju. Men bussarna går inte längre till kyrkogården. Inte alls! Eller jo, det går en buss förbi där. Den kör två turer dagligen. Kl 06.38 och 07.38 på morgonen. 

Förra veckan skulle jag till arbetsterapeuten. Hon håller till på en rehabmottagning en bit ifrån sjukhuset. Förut gick alltid en buss förbi där. Den stannade i princip utanför dörren, mycket praktiskt. Den bussen är numera indragen såg jag när jag kollade. Tyckte det var onödigt att ta ut bilen i halkan. Det närmaste jag kom med buss var till sjukhuset. Sen fick jag gå upp och ned för backarna till mottagningen i halkan. Skitdåligt! 

Förra veckan hade vi sista träffen med "Leva-vidare-gruppen". Den har verkligen varit givande och man har känt sig mindre ensam i sorgen när man träffat andra i samma situation. Sorgen i sig finns kvar, men det känns lugnare nu. Den poppar upp ibland, kommer upp till ytan liksom, men inte lika ofta och lika häftigt som förut. Jag börjar nog lära mig leva med den, tror jag. 

I förra veckan hade jag även ett avslutande besök hos min kurator. Hon har varit till enormt stor hjälp men jag känner att nu funkar mitt liv så pass bra att besöken inte är en livlina längre. Det känns lite som framsteg. Jag är välkommen tillbaka om jag behöver det, vilket är skönt att veta.

Så ja, det går framåt här men det känns lite segt just nu. Känner mig begränsad av vintervädret och att inte kunna fara fram i "min lilla röda" som jag vill. 

Men det blir bättre, vi går mot våren om än väldigt sakta. 

"Det löser sig", som Lasse skulle ha sagt, älsklingen. 

Jo, jag vet. Vintern är sååå vacker! Jo, det är den. Men jäkligt opraktisk. Här kommer lite vinterbilder från min stad i alla fall.

Halkig vinterväg där det borde gått en buss!

Lustigt träd mot vinterhimmel

Den vackra f d järnvägsstationen Borås Övre