Underbara dagar

 För första gången på länge kan jag skriva ett inlägg som inte handlar om sjukdom, död och elände. Naturligtvis sitter sorgen efter Lasse djupt rotad i själ och hjärta, men nu vill jag berätta om de fina dagarna jag haft med barn och barnbarn i Sälen. 

Dottern och jag åkte upp till fjällen i tisdags. De övriga hade redan varit där sedan lördagen, men dottern kunde inte vara ledig från jobbet hela veckan, så på tisdag eftermiddag drog vi iväg. Resan var lång men gick bra, dottern körde hela vägen, hon är en eminent bilförare, och vi var framme vid midnatt. Jag kröp i säng rätt omgående och minns inte när jag somnade så fort senast! Äventyr gör en tant trött. 

Jag vaknade tidigt nästa morgon och då var en av sönerna och ett litet barnbarn redan uppe. "Farmor är här!", utbrast den lilla med ett stort leende. Vilket välkomnande! 

Vi har haft så lite tid tillsammans den här vintern, mina barn, barnbarn och jag. Av förklarliga skäl har det varit svårt för mig att hälsa på dem och svårt för dem att komma hit med små livliga barn. Längtan har varit stor. Att få umgås i flera dagar har varit synnerligen välgörande. Så mycket igenkänning i barnbarnen från hur deras pappor var när de var små, så många minnen som väcktes. Minste lillkillen, som är så lik sin pappa att det är som att uppleva sonens första tid en gång till. En av sondöttrarnas tendens att alltid vakna i ottan med ett inte alltid lysande morgonhumör den första stunden, den andra lilla damens försiktighet... mycket intressant att se hur generna lever vidare. 

Det har varit full fart från morgon till kväll dessa dagar. Mycket prat och skratt och två livliga 2½-åringar samt en glad nio månaders bebis livar sannerligen upp. Härligt stökigt, leksaker och prylar överallt, god mat och mycket tid utomhus. 

De yngsta och den äldsta (alltså jag) sov middag varje dag efter lunch, så som småbarn och gamlingar behöver göra. Ändå slocknade jag som ett ljus vid 22 varje kväll och sov som en stock hela nätterna. Fantastisk med tanke på hur min sömn varit senaste halvåret. Fjälluft och småbarn gör susen. 

De två äldsta barnbarnen åkte pulka och provade utförsåkning. Det ser för gulligt ut med de små skidorna som är så korta att bindningarna knappt får plats. Numera har de små praktiska rullband uppför svaga lutningar där småttingarna stod stadigt för att sen försiktigt prova att åka nedför utan att det gick för fort. Så gulliga i sina pjäxor och hjälmar! 

Föräldrarna och övriga vuxna barn turades om att kasta sig utför backarna. Farmor själv kände att det var helt rätt beslut att avstå från utförsåkning. Det var ca 35 år sedan sist och visst finns suget, men kroppen säger blankt nej. Den är i rätt dåligt skick just nu, kroppen, efter en vinter där jag mest suttit i en fåtölj bredvid en sjuksäng. Dessutom har jag massor av stress kvar i kroppen och är stel och får ont för minsta lilla. Hade förmodligen inte ens klarat att åka lift en längre bit och än mindre ta mig ned för en backe. Men dessa dagar gav mig bra insikt i hur läget faktiskt är och nu vet jag vad jag har att utgå ifrån. Det får ta sin tid. Att komma igång med dansen igen, som jag har planerat kommer att hjälpa mycket och sen får vi se. En av svärdöttrarna och jag diskuterade yoga också. Troligen en bra idé. En bit i taget för både kropp och själ.

Men dessa underbara dagar med mina älskade barn och barnbarn och så miljöombyte på det, blev en härlig och läkande process. Jag är så oerhört tacksam över barnens fantastiska idé att bjuda med mig. 

Här kommer lite bilder från vår fjällsemester.