Egalias egenheter

I somras bestämde jag mig för att säga upp mig från ett långvarigt åtagande. Först tänkte jag sluta omgående men vid närmare eftertanke verkade det bättre att avveckla i lagom takt och över tid. Jag menar, jag har sysslat med det här i 44 år så det man får ju ge sig själv lite tid att ställa om.  Så för en månad sedan började jag fasa ut verksamheten och är nu nere på ca 25%.  Det känns som rätt bra jobbat på en månad ändå, hyfsat rejäl minskning, tycker jag nog. Det jag har märkt av under denna månad är att stressen har minskat. Skönt!  Vidare orkar jag promenera fortare utan att riskera att tappa andan. Branta backar är inte lika branta längre. Inte hostar jag heller. Det luktar väldigt mycket i omgivningarna, på gott och ont. Det är skönt att känna väldoft, men det luktar ju skit när någon har varit på dass!! Det har jag inte känt på evigheter! *S* Ja, som ni säkert förstått vid det här laget har jag sagt upp mig som skorsten och håller på att avveckla bolmandet.  Inte så

På Facebook delas ett inlägg om att det är skönt för oss som är över 40 för vi hann göra alla dumheter och misstag innan Facebook fanns. Och det kan man ju tycka. :) Vi har i alla fall sluppit att se våra mindre smickrande ögonblick och ungdomssynder delas och kommenteras. Vi behöver inte ta oss för pannan och skämmas för vad vi skrev och delade i ungdomligt oförstånd.  Men så började jag tänka lite längre... Vi som alltså är 40+ och som använder sociala medier, vi är de som kommer att bli gamla först. Gamla datoranvändare.  Senila datoranvändare?!?! Ehh...vi kanske inte ska vara så väldigt nöjda med att inte internet fanns när vi var unga för det kommer att finnas när vi blir gamla och hur kommer det att gå?  Jag ser framför mig hur jag, gammal och glömsk, kommer att gratulera någon vän på födelsedagen fjorton gånger. Eller tänk om jag kommer att ta helt galna selfies och lägga ut? Eller göra pinsamma avslöjanden om mig själv och andra? Eller fälla urdumma kommentarer? Det

Vems är felet när något går illa liksom?  "Nu är hon inte klok", tänker ni. Det beror väl på vad som gått illa och vilka som är inblandade?  Ja, självklart är det så.  Om full hen kör ihjäl någon är det förstås hens fel. T ex. Men det finns också gott om människor som försöker pådyvla oss en syndabock i olika lägen. En syndabock som inte alls har med saken att göra. Det är, sedan länge känd, retorik att föra fram sina argument genom att visa på en konflikt som egentligen inte existerar.  Hitler är ju ett lysande exempel som de flesta känner till. I Tyskland levde kristna och judar i hyfsat samförstånd innan Hitler fick sin idé om att allt var judarnas fel.  I mindre skala - än så länge - ser vi nu denna retorik framföras här i Sverige och i flera andra länder av partier som vädjar till folks enkelhet och längtan efter svart-vitt tänkande.  I sociala medier delas dessa budskap friskt. Tant Agda, 87 får ingen sylt till pannkakorna på torsdagarna eftersom det nya a

...för Lovisa och Astrid älskar varandra. :D Som trogna bloggläsare vet, förlorade undulaten Lovisa sin "make" Herbert i våras under mystiska och dramatiska omständigheter. Vi var tveksamma till om Lovisa skulle överleva detta, men på nåt mirakulöst sätt piggnade hon till och lever nu livets glada dagar med sina tre kompisar Magnus, Kerstin och Astrid.  Magnus och Kerstin är ett par sedan länge och nu har Lovisa och Astrid upptäckt att all kärlek är vacker kärlek!  De kelar och putsar och kliar varann. Myser tillsammans och sitter stundtals tätt ihop.  Det finns en färgvariant bland undulater som kallas regnbågsundulat, men Lovisa och Astrid har blivit regnbågsundulater i ordets rätta bemärkelse. :)

Minns ni reklamen med en förkylde mannen som hävdar att förkylning är värre än förlossning? :D Han sa något om att "ni kvinnor pratar om att föda barn...". Nåväl, för att argumentera emot myten om att det inte finns nåt sjukare än en förkyld man, så hävdar jag att det inte finns nåt sjukare än en förkyld jag! Förkylning är nåt av det värsta jag vet och skyr som pesten! Hatar det! Inte nog med att det gör ont att ha ont i halsen, man kan knappt svälja heller. Och sen blir man täppt i näsan, anfådd, får inte luft, kan inte sova. Och så hosta på det! Jag hostar så jag nästan kräks och jag hatar att kräkas. Så när jag nästan kräks kan jag börja kräkas för att jag mår illa för att jag nästan kräks...om ni förstår vad jag menar. Och när jag kräks mår jag ännu mer illa och kräks ännu mer! Urrrkkkk! Får jag feber också så är katastrofen ett faktum. Eftersom jag är lågtempare (min normaltemp är ca 36,5), så krävs det inte mer än 37,5 för att det ska kännas som om jag brinner upp

Här kommer ännu ett blogginlägg om en undulat. Dock inte av den sorgliga anledningen att hon somnat in, som med Hebbe här om dagen. Det här inlägget handlar om Hebbes "fru", Lovisa. En fågel som motbevisar det mesta jag vet om undulater och då är det ändå 50 år sedan den första undulaten kom i min väg. Många har passerat och berikat mitt liv sen dess. Lovisas ålder och bakgrund är okänd för oss. Hon kom till oss 2011 från en god vän som inte kunde ha henne kvar. Hos honom hade hon bott ett år, efter att ha vistats utomhus i storstan en hel sommar. Hennes historia innan dess vet vi inget om. Kanske hade hon rymt? Kanske tröttnade någon på henne och släppte ut henne? Hos oss har Lovisa haft det bra. Hennes lycka när hon kom hit och upptäckte att det fanns artfränder är något jag aldrig kommer att glömma. Hon var lyrisk! :D Hebbe blev så kär att han övergav Kerstin på stående klo för att ta Lovisa till sig och sen dess har de varit ett par. För ett par år sedan lyckades

I morse låg undulaten Herbert död på golvet i buren. Hebbe kom till oss som omplaceringsfågel när han var åtta månader gammal. Sen dess har han varit ett härligt sällskap här. Alltid glad och god och mysig. Han la an på Lovisa så snart hon flyttade hem till oss för drygt tre år sedan. I morse låg Lovisa tätt intill sin käraste vän när vi skulle ta ut honom ur buren...få se hur det går med henne nu... Sötaste Hebbe blev nästan nio år gammal och har haft ett gott liv hos oss. Vila i frid, lille fine vän.