Underbara, envisa Lovisa!
Här kommer ännu ett blogginlägg om en undulat. Dock inte av den sorgliga anledningen att hon somnat in, som med Hebbe här om dagen.
Det här inlägget handlar om Hebbes "fru", Lovisa. En fågel som motbevisar det mesta jag vet om undulater och då är det ändå 50 år sedan den första undulaten kom i min väg. Många har passerat och berikat mitt liv sen dess.
Lovisas ålder och bakgrund är okänd för oss. Hon kom till oss 2011 från en god vän som inte kunde ha henne kvar. Hos honom hade hon bott ett år, efter att ha vistats utomhus i storstan en hel sommar. Hennes historia innan dess vet vi inget om. Kanske hade hon rymt? Kanske tröttnade någon på henne och släppte ut henne?
Hos oss har Lovisa haft det bra. Hennes lycka när hon kom hit och upptäckte att det fanns artfränder är något jag aldrig kommer att glömma. Hon var lyrisk! :D Hebbe blev så kär att han övergav Kerstin på stående klo för att ta Lovisa till sig och sen dess har de varit ett par.
För ett par år sedan lyckades Lovisa klara sig hyfsat helskinnad från närkontakt med vår hund som då var valp. Tre förlorade fjädrar blev enda förlusten, som tur var och Teo lärde sig då att fåglar rör man inte.
I vintras blev Lovisa krasslig. Hon fick pipande andning och blev lite trött men hängde med de andra ändå. Problemet botades med ångbad och ökad luftfuktighet och det hela rättade till sig igen.
För någon månad sen blev hon tröttare och stillsammare och vi funderade på om det var åldern som tog ut sin rätt. Hon åt och flög och var pigg i ögonen, men verkade frusen och sov mer än tidigare. Hebbe satt ofta hos henne, tätt intill och gav värme. Hon fick även mera ångbad, vilket hon verkade njuta stort utav.
För ca två veckor sedan slutade Lovisa att flyga och hon verkade få dålig balans. Hon hade svårt att sitta bekvämt på pinnarna och verkade vinglig. Varje morgon befarade jag att jag skulle hitta henne död på burgolvet.
Hon såg inte ut att plågas, verkade inte ha ont och hon åt med god aptit.
Borde jag tagit henne till veterinär? Det gjorde jag inte av flera anledningar. För det första har vi ingen fågelkunnig veterinär här i stan och min kunskap om sjuka fåglar är i princip större än befintliga veterinärers. För det andra kände jag instinktivt att stressen att fånga in henne och ta henne från flocken till någon hyfsat okunnig veterinär skulle skada henne mera.
Är jag kapabel att bedöma graden av lidande hos en liten undulat? Ja, efter många, många flockar med undulater vill jag påstå att jag är hyfsat bra på det. Det syns mycket i ögonen hur de mår, om de lider, om de gett upp och det märks på deras andning. Alltså avvaktade vi.
För en dryg vecka sedan började Lovisa tillbringa allt mer tid på golvet i buren och är det nåt jag lärt mig så är det att när en undulat går ner på golvet är det snart slut. Instinktivt sätter de sig på "säker mark" för att slippa ramla ned och när detta händer brukar döden vara nära förestående.
Lovisa satt alltså på golvet mycket. Blicken var fortfarande pigg, balansen dålig. Hon åt och umgicks med Hebbe som ofta satt nära bredvid henne. Hon stoppade huvudet under vingen och sov massor, vilket är ett friskhetstecken. Sjuka undulater stoppar inte huvudet under vingen. Och till och från klättrade hon upp, sakta men säkert upp till de översta pinnarna i buren. Och sen tog hon sig ner igen och sov mera. Vi fattade ingenting!!!
I fredags verkade hon så dålig att vi började prata om avlivning. Hon såg fortfarande inte lidande ut och tittade på oss med pigga ögon, men kroppen verkade ha tagit slut, liksom. Vi funderade vidare på att låta henne sluta sina dagar även under lördagen. Det var så mycket som tydde på att hennes liv var över och samtidigt lika mycket som tydde på att det inte var dags ännu! Hon hade tillbringat en stor del av veckan på burgolvet och om hon varit döende hade hon gett upp sista sucken för längesen!
Hon har hela tiden ätit med god aptit och jag satte fram mat och vatten både högt och lågt i buren för att det skulle vara lätttillgängligt för henne.
I söndags klättrade hon åter upp till översta pinnarna. Nästa gång jag tittade till gänget hade hon flugit till klätterträdet!! Visserligen satt hon på nedersta pinnen, men hon flög dit och även tillbaka, efter att inte ha flugit på flera veckor!
I måndags morse hände det som jag trodde var dödsstöten. Vi hittade hennes älskade Hebbe död på burgolvet! Han hade inte visat några sjukdomstecken alls, men trillat död ner under natten. När maken skulle ta ut Hebbe ur buren satt Lovisa tätt intill honom och fick puttas bort för att Hebbe skulle kunna avlägsnas. Så sorgligt...
Nästan hela måndagen satt Lovisa sen på burens botten och såg övergiven ut och jag trodde inte hon skulle klättra upp nåt mer.
Men det gjorde hon. Hon klättrade fortare och lättare än på länge. Umgicks med de andra, käkade och verkade piggare. Balansen verkade också bättre liksom styrkan i den lilla, envisa kroppen.
Igår käkade hon massor! Och jag menar massor! Och drack vatten med stor njutning. Käftade med Kerstin. Umgicks med de andra.
Idag flög hon igen, högre än tidigare, landade fint i klätterträdet, är stadigare på benen och rör sig lättare. Käkar och umgås.
En undulat som beter sig som hon vore döende och piggnar till igen? Det har jag aldrig varit med om under alla mina år med undulater! Och min ångest över att hon nog borde avlivas? Just nu är jag väldigt glad att vi inte gjorde det förra helgen.
Att avliva ett djur är ett svårt beslut, men det får aldrig stå egoistiska skäl i vägen. Om djuret lider och ingen bot finns så ska det få slippa ifrån, är min åsikt och inget jag nånsin tvekat om. Nu kände jag instinktivt att det inte var dags ännu, även om det för en utomstående kanske verkar så.
Lovisa mår bättre, helt klart bättre. Så vi kör på här, en dag i taget. Den dag jag är övertygad om att hon lider, tvekar jag inte en sekund, det är ett som är säkert!
I skrivande stund sitter hon i buren på en av gungorna. P g a dålig balans har hon inte velat sitta på en gunga på flera veckor, men nu sitter hon stadigt och sover gott.
Just nu fattar jag ingenting! *S* Hon motsäger mycket av det jag lärt mig om sjuka undulater. Men jag är full av beundran över denna envisa lilla fågel, som verkar överleva det mesta och har en sällsynt livsvilja. :)
Underbara, envisa Lovisa! <3
Det här inlägget handlar om Hebbes "fru", Lovisa. En fågel som motbevisar det mesta jag vet om undulater och då är det ändå 50 år sedan den första undulaten kom i min väg. Många har passerat och berikat mitt liv sen dess.
Lovisas ålder och bakgrund är okänd för oss. Hon kom till oss 2011 från en god vän som inte kunde ha henne kvar. Hos honom hade hon bott ett år, efter att ha vistats utomhus i storstan en hel sommar. Hennes historia innan dess vet vi inget om. Kanske hade hon rymt? Kanske tröttnade någon på henne och släppte ut henne?
Hos oss har Lovisa haft det bra. Hennes lycka när hon kom hit och upptäckte att det fanns artfränder är något jag aldrig kommer att glömma. Hon var lyrisk! :D Hebbe blev så kär att han övergav Kerstin på stående klo för att ta Lovisa till sig och sen dess har de varit ett par.
För ett par år sedan lyckades Lovisa klara sig hyfsat helskinnad från närkontakt med vår hund som då var valp. Tre förlorade fjädrar blev enda förlusten, som tur var och Teo lärde sig då att fåglar rör man inte.
I vintras blev Lovisa krasslig. Hon fick pipande andning och blev lite trött men hängde med de andra ändå. Problemet botades med ångbad och ökad luftfuktighet och det hela rättade till sig igen.
För någon månad sen blev hon tröttare och stillsammare och vi funderade på om det var åldern som tog ut sin rätt. Hon åt och flög och var pigg i ögonen, men verkade frusen och sov mer än tidigare. Hebbe satt ofta hos henne, tätt intill och gav värme. Hon fick även mera ångbad, vilket hon verkade njuta stort utav.
För ca två veckor sedan slutade Lovisa att flyga och hon verkade få dålig balans. Hon hade svårt att sitta bekvämt på pinnarna och verkade vinglig. Varje morgon befarade jag att jag skulle hitta henne död på burgolvet.
Hon såg inte ut att plågas, verkade inte ha ont och hon åt med god aptit.
Borde jag tagit henne till veterinär? Det gjorde jag inte av flera anledningar. För det första har vi ingen fågelkunnig veterinär här i stan och min kunskap om sjuka fåglar är i princip större än befintliga veterinärers. För det andra kände jag instinktivt att stressen att fånga in henne och ta henne från flocken till någon hyfsat okunnig veterinär skulle skada henne mera.
Är jag kapabel att bedöma graden av lidande hos en liten undulat? Ja, efter många, många flockar med undulater vill jag påstå att jag är hyfsat bra på det. Det syns mycket i ögonen hur de mår, om de lider, om de gett upp och det märks på deras andning. Alltså avvaktade vi.
För en dryg vecka sedan började Lovisa tillbringa allt mer tid på golvet i buren och är det nåt jag lärt mig så är det att när en undulat går ner på golvet är det snart slut. Instinktivt sätter de sig på "säker mark" för att slippa ramla ned och när detta händer brukar döden vara nära förestående.
Lovisa satt alltså på golvet mycket. Blicken var fortfarande pigg, balansen dålig. Hon åt och umgicks med Hebbe som ofta satt nära bredvid henne. Hon stoppade huvudet under vingen och sov massor, vilket är ett friskhetstecken. Sjuka undulater stoppar inte huvudet under vingen. Och till och från klättrade hon upp, sakta men säkert upp till de översta pinnarna i buren. Och sen tog hon sig ner igen och sov mera. Vi fattade ingenting!!!
I fredags verkade hon så dålig att vi började prata om avlivning. Hon såg fortfarande inte lidande ut och tittade på oss med pigga ögon, men kroppen verkade ha tagit slut, liksom. Vi funderade vidare på att låta henne sluta sina dagar även under lördagen. Det var så mycket som tydde på att hennes liv var över och samtidigt lika mycket som tydde på att det inte var dags ännu! Hon hade tillbringat en stor del av veckan på burgolvet och om hon varit döende hade hon gett upp sista sucken för längesen!
Hon har hela tiden ätit med god aptit och jag satte fram mat och vatten både högt och lågt i buren för att det skulle vara lätttillgängligt för henne.
I söndags klättrade hon åter upp till översta pinnarna. Nästa gång jag tittade till gänget hade hon flugit till klätterträdet!! Visserligen satt hon på nedersta pinnen, men hon flög dit och även tillbaka, efter att inte ha flugit på flera veckor!
I måndags morse hände det som jag trodde var dödsstöten. Vi hittade hennes älskade Hebbe död på burgolvet! Han hade inte visat några sjukdomstecken alls, men trillat död ner under natten. När maken skulle ta ut Hebbe ur buren satt Lovisa tätt intill honom och fick puttas bort för att Hebbe skulle kunna avlägsnas. Så sorgligt...
Nästan hela måndagen satt Lovisa sen på burens botten och såg övergiven ut och jag trodde inte hon skulle klättra upp nåt mer.
Men det gjorde hon. Hon klättrade fortare och lättare än på länge. Umgicks med de andra, käkade och verkade piggare. Balansen verkade också bättre liksom styrkan i den lilla, envisa kroppen.
Igår käkade hon massor! Och jag menar massor! Och drack vatten med stor njutning. Käftade med Kerstin. Umgicks med de andra.
Idag flög hon igen, högre än tidigare, landade fint i klätterträdet, är stadigare på benen och rör sig lättare. Käkar och umgås.
En undulat som beter sig som hon vore döende och piggnar till igen? Det har jag aldrig varit med om under alla mina år med undulater! Och min ångest över att hon nog borde avlivas? Just nu är jag väldigt glad att vi inte gjorde det förra helgen.
Att avliva ett djur är ett svårt beslut, men det får aldrig stå egoistiska skäl i vägen. Om djuret lider och ingen bot finns så ska det få slippa ifrån, är min åsikt och inget jag nånsin tvekat om. Nu kände jag instinktivt att det inte var dags ännu, även om det för en utomstående kanske verkar så.
Lovisa mår bättre, helt klart bättre. Så vi kör på här, en dag i taget. Den dag jag är övertygad om att hon lider, tvekar jag inte en sekund, det är ett som är säkert!
I skrivande stund sitter hon i buren på en av gungorna. P g a dålig balans har hon inte velat sitta på en gunga på flera veckor, men nu sitter hon stadigt och sover gott.
Just nu fattar jag ingenting! *S* Hon motsäger mycket av det jag lärt mig om sjuka undulater. Men jag är full av beundran över denna envisa lilla fågel, som verkar överleva det mesta och har en sällsynt livsvilja. :)
Underbara, envisa Lovisa! <3
Kommentarer
Skicka en kommentar