Tillbakablick och reflektioner

 

Det här inlägget skrev jag förra veckan men behövde fundera och redigera lite mer innan jag kände att jag fick fram texten rätt.

Med tiden har jag fått lite perspektiv på allt som hände förra året och ändå inte. 

Det känns fortfarande helt galet att svågern, Lasse, mamma och Teo lämnade jordelivet på mindre än sex månader. Det är ett så svårsmält faktum att jag börjat undra om jag någonsin landar i den verkligheten. Alldeles nyligen fick jag återigen anledning att berätta om detta och det känns lika galet nu som när det alldeles nyss hänt. Som att jag ljuger, hittar på. Så overkligt att något sådant ens kan hända på så kort tid! Men med mitt förnuft vet jag ju att det är så. Och jag känner att jag accepterat det också trots att känslan av att ha upplevt något helt ofattbart kvarstår.

”Jaha, nu är det som det är”, som Lasse hade sagt när något inte gick som planerat. Och så är det ju.

Samtidigt, när jag tänker tillbaka på tiden efter att allt hade hänt, inser jag hur mycket det har påverkat mig och hur stor omställning det faktiskt har varit.

Först den helt sönderslitande sorgen som gjorde rent fysiskt ont. Sömnsvårigheterna, ätstörningarna, kroppen som säckade ihop, vilsenheten, ensamheten, mardrömmarna, osäkerheten och den förlamande tröttheten. 

Månad efter månad av återhämtning. Försök efter försök att återerövra en vardag som var helt ny och okänd. 

Allt hade fallit som ett korthus. Alla rutiner var satta ur spel.

Timmar av grubblande över vem jag är, vart jag är på väg och varför och en samtidig insikt om att det kommer att visa sig.

Nu, efter ca ett och ett halvt år, har jag ändå kommit en bra bit på väg. Hela min vardag är totalt annorlunda, ja hela livet faktiskt. Såklart. Man kan inte gå igenom nånting sådant utan att tillvaron förändras radikalt. Och eftersom jag gick från parrelation med hund till ensamstående blev ju nya vanor och rutiner ett måste.

På sätt och vis känns det som att jag levt två olika liv. Som att en ny tideräkning börjat. Jag delar in det mesta i livet före och efter. Och ”livet före” känns allt mer avlägset, som något som hänt för längesedan. Nästan som att jag också dog och sen återuppstått igen. Vilket jag nog gjort på sätt och vis. 

De som jag förlorat bär jag förstås med mig i hjärtat. Alltid. 

Men jag känner en viss stolthet över att ha överlevt och faktiskt gått framåt. Att jag inte tappade det totalt och blev komplett galen, liksom. Det känns stort nu när jag fått lite perspektiv.