Skidsemester

mars 17, 2024

I går kom jag hem från en veckas semester i fjällen med mina barn och barnbarn. Skidsemester utan att åka skidor, för min del.

Precis som förra året blev jag så sugen på att åka vid åsynen av backar och liftar. Men kroppen skriker stopp. I år insåg jag att om jag ens orkar stå hela vägen upp i liften kommer jag förmodligen att ramla på vägen ned. Och hur ska jag i så fall komma upp igen? Säkert skulle ett eller flera av mina kära barn ställa upp som potentiella lyftkranar, men nej, jag avstår.

Hur som helst hade vi en finfin vecka, trots frånvaro av skidåkning för min del och lite olika krämpor i vårt gäng. Några riktigt härliga soldagar fick vi med.

Fyra underbara små barnbarn förgyllde tillvaron och det var mycket längesedan jag fick så många kramar och så mycket mys.

De två största, I och A, ca 3½ år gamla, imponerade med sina framsteg i utförsåkning. Från lite tveksamt och försiktigt första dagarna till att lära sig att både svänga, bromsa och även ramla och sista dagen åka helt själva med en förälder vid sidan om, utför en grön backe. Fantastiskt!

Att se deras glädje över åkningen och framstegen var underbart.

Även lilla barnbarnet N, knappt två, fick prova på och hans kommentar var "läskigt", men hans leende avslöjade att det nog allt var lite roligt också.

Minsta lillen, I, är bara fem månader ännu och är allra mest intresserad av mamma och maten hon tillhandahåller, men ett riktigt charmtroll är han. Vem vet, kanske han vågar prova lite nästa år?

De vuxna barnen turades om att åka för sig själva eller hjälpa sina barn. Farmor passade sovande småttingar, agerade mottagare i slutet av barnbacken och njöt av luften och miljöombytet.

Lite vilostunder hann jag med också för det tar på krafterna gå från min tysta, ensamma lilla lägenhet till att leva i "storfamilj", hur kul det än är. Pulsa i snö tar också på min otränade kropp, men orken var helt klart bättre i år än förra året, glädjande nog.

Det var t o m så att jag fick lite hybris i början av veckan och drog en barnvagn uppför en halv slalombacke! Jag var så glad att jag kunde, men det var ju rätt korkat eftersom det kändes efteråt. Ska jobba på att inte bli så överentusiastisk i framtiden. Problemet med min kropp är att jag inte vet vad som funkar från gång till gång. Ibland går det bra, andra gånger inte. Den är inte precis förutsägbar, kroppen.

Hemresan tog sin lilla tid. Det var snökaos i början av färden och mellan Malung och Torsby var det riktigt eländigt med snörök och dåligt plogat. Vi började undra lite smått vart vägen tog vägen, för allt var bara vitt och det gick i 50 på 90-vägen. Dottern klarade dock körningen med bravur och skicklighet och så småningom blev det barmark och blött.

Nu är jag tillbaka i min lilla tysta, lugna lägenhet och känner mig glad och tacksam över en härlig vecka med nära och kära. Men det tog dagen idag att vänja sig vid tystnaden igen.

Minns glada barnansikten, morgonmys med de små, ett litet rekord i att säga "mangooo!" flest gånger under en och samma måltid, tokigheter från både små och vuxna barn, på- och avklädningar, packande av ryggsäckar, vagnar och pulkor för att få med matsäckar, skidutrustning, småbarn och annat till backarna, en diskmaskin som ständigt var full, tålmodiga och fenomenala föräldrar, ungar som rusar, skrattar, bråkar, fnissar, pussas, kramas, pysslar och är glada, arga, trötta eller pigga och så en smått förvirrad farmor som oavbrutet blandar ihop namnen på de två minsta. Nu tar jag inte det sistnämnda särskilt allvarligt. Med utbrändhet/hjärntrötthet i botten och så allt som hänt de senaste åren ovanpå det, är jag inte förvånad över att jag blandar ihop namn. För bara ett år sedan var jag så slutkörd att jag kände mig dement. Så det har ändå gått framåt. Det här med att inte hitta ord och säga fel ibland är något jag levt med i ganska många år nu.

Nåt i livet måste jag ha gjort rätt som har tre så fina barn! Och som har hittat tre lika fina partners.

Tack till er alla älsklingar för att ni orkar släpa med gamla morsan/farmor!

Här kommer bilder: