Envisheten - Hjärntröttheten 1-0!

Som jag tidigare berättat lider jag av hjärntrötthet. Mina symtom har varit koncentrationssvårigheter, ljudkänslighet, trötthet, nedsatt minnesförmåga, inlärningssvårigheter m.m. 

Jag har blivit mycket bättre på senare år, men minnet är lite si och så och koncentrations- och inlärningssvårigheterna finns där i viss mån fortfarande, särskilt i vissa situationer.

För två veckor sedan fick vi lära oss en ny dans på den ena linedancekursen. Redan från början kände jag att den blir jättekul och särskilt när jag hörde musiken! Men den är väldigt snabb och just när det gäller snabba danser ställer min hjärna till problem. Jag kan helt enkelt inte tänka så fort, haha! 

Dansen innehåller dessutom fler vändningar och snurrar än jag är van vid och sånt gör en redan snurrig hjärna ännu snurrigare. 

Vi stegade dansen ingående och sen skulle vi dansa den. Det gick inget vidare för min del. Efter två väggar (omgångar) var jag tvungen att ta paus för då började hjärnan koka, tryckte på offknappen, drog ur kontakten och sa upp sig. Jag hade helt enkelt inte en susning om hur dansen skulle dansas och alla steg var som bortblåsta.

Eftersom detta hänt förr tog jag det med ro. Jag visste ju vad dansen hette och kunde öva hemma. För när jag ska lära mig en väldigt snabb dans måste jag stega, stega, stega och stega till förbannelse. Inte jätteroligt, men jag vet ju att det blir roligt sen. När min hjärna inte klarar av att tänka så fort så får jag stega dansen och lyssna på musiken tills stegen sitter i muskelminnet och jag kan dansa "på känsla" liksom. 

Så jag har stegat, svurit, stegat igen, glömt bort, kommit ihåg, blivit frustrerad, hoppat jämfota av ilska, klappat mig själv på axeln, stegat ännu mera, först i snigeltempo och därefter fortare och fortare. Jag har stegat på balkongen när jag haft rökpaus, i köket när jag väntat på att potatisen ska koka, i vardagsrummet inför hundens förvånade uppsyn, i duschen och i hissen. 

En kan ju undra om en är klok på en enda fläck! :D 

Jag menar, världen går ju inte under om jag inte lyckas lära mig en dans liksom. 

Men nu ville jag verkligen lära mig den dansen för att jag kände att den är så sjukt rolig. Och jag är född med en envishet som inte går av för hackor. 

När jag vaknade i morse kände jag att nu var det nog äntligen dags att prova att verkligen dansa den. "Du behöver bara klara en vägg", sa jag tålmodigt och kärleksfullt till mig själv. Med denna målsättning körde jag igång musiken.

Och jag dansade, en vägg...två väggar, tre, fyra, snubblade lite på stegen men hittade rätt igen, dansade tills musiken tog slut och då var jag så lycklig att jag vrålade "HALLELUJA!" med sån kraft att hunden for upp och började skälla. :D

Ikväll, på danskursen dansade vi den tre ggr och jag hängde med! Hjärnan blev inte överbelastad utan fick hjälp av mina muskler som kom ihåg stegen, tack vare allt övande. Jag dansade självklart inte perfekt utan kom av mig någon gång, gjorde lite småfel här och där, men avbröt inte utan dansade vidare. Vilken lyckokänsla! 

Det här låter säkert helt galet i mångas öron, men med min sjukdomshistorik är det ta mig tusan som en miljonvinst på lotto! :D

Så idag besegrade envisheten hjärnan med 1-0 och jag unnar mig att känna mig sjukt äckelnöjd med mig själv! :D