Gamla, krånglande bilar
En sak som stressar mig mycket är gamla, krånglande bilar!
Det känns som om en stor del av mitt vuxna liv innehållit diverse mer eller mindre defekta fordon.
Punktering en grå novemberkväll, vindrutetorkare som flög av på motorvägen när det ösregnade, motorstopp i trafikerade korsningar, en bil vägrade över huvud taget förflytta sig och mig någonstans när det regnade ute. Spruckna topplockspackningar, fukt i fördelardosan, hål i ljuddämparen mitt i samhället kl 8 en söndagmorgon osv. osv.
Ovanstående är bara ett axplock! Jag vet inte hur många gånger jag stått på hur många vägar, stressad, ilsken och pissvåt av regn med ett gammalt bilskrälle som bara ignorerar mig totalt! Jag blir än idag rabiat när jag tänker på gamla, krånglande bilar!
Så numera titulerar jag mig lyckligt bilfri. :) Fast det är ju så att man faktiskt kan behöva en bil lite nu och då...
Ibland lånar jag alltså mors lilla röda. Den är visserligen gammal men brukar gå som en klocka om man inte kör för långt och inte fortare än 130 km/h.
I tisdags var ett sådant tillfälle då jag lånade mors bil. Den körde mig snällt hem från mor och på kvällen gick jag ut för att åka på hundkurs. Men det sket sig! Lilla, elaka, röda bilen vägrade starta!
Det blev hundträning på hemmaplan istället.
Idag skulle jag återigen försöka starta det lilla skrället, men icke! Den röde gamlingen var vrång som tusan. Maken hjälpte till med x antal försök, startgas och andra knep. Inget impade på lilla bilen som tjurigt bara tuggade lite på startmotorn.
Ringde mor och förklarade situationen varefter bildoktorn Y tillkallades. Han hävdade att jag gjorde fel!! Och lovade sedan att komma förbi och starta röda faran. Han kom, han såg... men han segrade icke!
Innan han dök upp kom dock mor vandrade från sitt hem för att solidariskt bistå sin sjuka älskling. Jag försökte få henne att hålla sig hemma och lovade att ringa när doktor Y gjort sitt, men icke. Hon knallade helt sonika hit och sen ringde hon mig som hjälplöst hade sjunkit ner i fåtöljen. "Var är du?", hojtade mor i luren. "Hemma", svarade jag, "var är du?"
"I bilen", svarade mor. Hon satt där och väntade på doktor Y. Vi hade dock inte en susning om när under dagen han kunde tänkas dyka upp. Milde himmel!!
Mor är otåligare än en sexåring på väg till Liseberg och bildoktor Y är långsammare än en sengångare och med en tidsuppfattning som är synnerligen diffus. Dessa två är alltså inte så värst kompatibla, om man säger så. Och mitt emellan stod jag som åsnan mellan två hötappar och som HATAR gamla, krånglande bilar!
Hur som helst tog jag in mor till mig och bjöd på kaka. Sen tittade vi på gamla foton, gosade med hunden och pratade om ditt och datt medan vi väntade.
När det var dags för hunden att kissa hävdade mor att vi måste gå till bilen, som alltså står parkerad på en tvärgata, för att se om Y verkligen inte kommit ännu!
Så det gjorde vi. Bilen stod där den stod och ingen Y i sikte, varpå mor snudd på tvingade mig att ringa Y och kolla läget. Y hade varit där, visade det sig, och åkt iväg igen för att hämta "grejer", som han uttryckte det. Han lovade höra av sig när han fixat problemet, vad det nu är.
Så mor och jag gick till ICA Maxi och handlade, när vi nu inte kunde åka till den affären vi brukar handla i. ICA Maxi är stort och mor är ovan vid den affären. Hon tappar orienteringen där inne och hittar inte vad hon söker.
Jag bad henne vänta medan jag handlade i charkdisken. Gjorde hon det? Icke! Medan jag pratade med biträdet kilade hon iväg som en vessla mellan hyllorna. Som tur var hittade jag henne igen vid bananerna.
Därefter gick vi till mejerivarorna och sen skulle jag till grönsaksdisken. Där fanns en bänk! Bänkar är bra! Jag uppmuntrade mor att vila benen lite och tänka sig, hon satte sig på bänken och satt kvar! :D
Sen var vi nästan klara, utan att mor kommit bort. :) Jag hade bara några saker till att plocka med mig så jag sa till mor att gå till kassan och sen sätta sig på bänken utanför kassorna när hon betalat. Detta funkade också, tack och lov.
Vi traskade hem till mig. Ingen doktor Y i sikte, så vi käkade lunch. Sen pratade vi om ditt och datt och plötsligt var klockan kvart i fyra på eftermiddagen! Ingen Y varken hördes eller syntes och mor började prata om att ta bussen hem. Jag förslog taxi, men sånt trams var inte att tänka på nä...
Envis som en åsna började hon packa ihop sina prylar för att bege sig mot bussen. Så jag följde med och såg till att hon kom på rätt buss och lovade höra av mig så fort jag hörde något från Y.
I skrivande stund har han ännu inte hört av sig, bilen står där den står och fortsättningen på denna historia får bli morgondagens problem.
Efter denna, för mig mycket stressande dag, är jag dock så slut att det känns som om det är jag som fyller 90 om några veckor och inte mor! ;) Hon ringde förresten nyss... och lätt pigg som en mört! Krutkäringen! :D
Vi hann i alla fall umgås en hel del, mor och jag. Och Teo är lycklig efter att ha fått gosa massor med sin "mormor" som han gillar skarpt. *S*
Det känns som om en stor del av mitt vuxna liv innehållit diverse mer eller mindre defekta fordon.
Punktering en grå novemberkväll, vindrutetorkare som flög av på motorvägen när det ösregnade, motorstopp i trafikerade korsningar, en bil vägrade över huvud taget förflytta sig och mig någonstans när det regnade ute. Spruckna topplockspackningar, fukt i fördelardosan, hål i ljuddämparen mitt i samhället kl 8 en söndagmorgon osv. osv.
Ovanstående är bara ett axplock! Jag vet inte hur många gånger jag stått på hur många vägar, stressad, ilsken och pissvåt av regn med ett gammalt bilskrälle som bara ignorerar mig totalt! Jag blir än idag rabiat när jag tänker på gamla, krånglande bilar!
Så numera titulerar jag mig lyckligt bilfri. :) Fast det är ju så att man faktiskt kan behöva en bil lite nu och då...
Ibland lånar jag alltså mors lilla röda. Den är visserligen gammal men brukar gå som en klocka om man inte kör för långt och inte fortare än 130 km/h.
I tisdags var ett sådant tillfälle då jag lånade mors bil. Den körde mig snällt hem från mor och på kvällen gick jag ut för att åka på hundkurs. Men det sket sig! Lilla, elaka, röda bilen vägrade starta!
Det blev hundträning på hemmaplan istället.
Idag skulle jag återigen försöka starta det lilla skrället, men icke! Den röde gamlingen var vrång som tusan. Maken hjälpte till med x antal försök, startgas och andra knep. Inget impade på lilla bilen som tjurigt bara tuggade lite på startmotorn.
Ringde mor och förklarade situationen varefter bildoktorn Y tillkallades. Han hävdade att jag gjorde fel!! Och lovade sedan att komma förbi och starta röda faran. Han kom, han såg... men han segrade icke!
Innan han dök upp kom dock mor vandrade från sitt hem för att solidariskt bistå sin sjuka älskling. Jag försökte få henne att hålla sig hemma och lovade att ringa när doktor Y gjort sitt, men icke. Hon knallade helt sonika hit och sen ringde hon mig som hjälplöst hade sjunkit ner i fåtöljen. "Var är du?", hojtade mor i luren. "Hemma", svarade jag, "var är du?"
"I bilen", svarade mor. Hon satt där och väntade på doktor Y. Vi hade dock inte en susning om när under dagen han kunde tänkas dyka upp. Milde himmel!!
Mor är otåligare än en sexåring på väg till Liseberg och bildoktor Y är långsammare än en sengångare och med en tidsuppfattning som är synnerligen diffus. Dessa två är alltså inte så värst kompatibla, om man säger så. Och mitt emellan stod jag som åsnan mellan två hötappar och som HATAR gamla, krånglande bilar!
Hur som helst tog jag in mor till mig och bjöd på kaka. Sen tittade vi på gamla foton, gosade med hunden och pratade om ditt och datt medan vi väntade.
När det var dags för hunden att kissa hävdade mor att vi måste gå till bilen, som alltså står parkerad på en tvärgata, för att se om Y verkligen inte kommit ännu!
Så det gjorde vi. Bilen stod där den stod och ingen Y i sikte, varpå mor snudd på tvingade mig att ringa Y och kolla läget. Y hade varit där, visade det sig, och åkt iväg igen för att hämta "grejer", som han uttryckte det. Han lovade höra av sig när han fixat problemet, vad det nu är.
Så mor och jag gick till ICA Maxi och handlade, när vi nu inte kunde åka till den affären vi brukar handla i. ICA Maxi är stort och mor är ovan vid den affären. Hon tappar orienteringen där inne och hittar inte vad hon söker.
Jag bad henne vänta medan jag handlade i charkdisken. Gjorde hon det? Icke! Medan jag pratade med biträdet kilade hon iväg som en vessla mellan hyllorna. Som tur var hittade jag henne igen vid bananerna.
Därefter gick vi till mejerivarorna och sen skulle jag till grönsaksdisken. Där fanns en bänk! Bänkar är bra! Jag uppmuntrade mor att vila benen lite och tänka sig, hon satte sig på bänken och satt kvar! :D
Sen var vi nästan klara, utan att mor kommit bort. :) Jag hade bara några saker till att plocka med mig så jag sa till mor att gå till kassan och sen sätta sig på bänken utanför kassorna när hon betalat. Detta funkade också, tack och lov.
Vi traskade hem till mig. Ingen doktor Y i sikte, så vi käkade lunch. Sen pratade vi om ditt och datt och plötsligt var klockan kvart i fyra på eftermiddagen! Ingen Y varken hördes eller syntes och mor började prata om att ta bussen hem. Jag förslog taxi, men sånt trams var inte att tänka på nä...
Envis som en åsna började hon packa ihop sina prylar för att bege sig mot bussen. Så jag följde med och såg till att hon kom på rätt buss och lovade höra av mig så fort jag hörde något från Y.
I skrivande stund har han ännu inte hört av sig, bilen står där den står och fortsättningen på denna historia får bli morgondagens problem.
Efter denna, för mig mycket stressande dag, är jag dock så slut att det känns som om det är jag som fyller 90 om några veckor och inte mor! ;) Hon ringde förresten nyss... och lätt pigg som en mört! Krutkäringen! :D
Vi hann i alla fall umgås en hel del, mor och jag. Och Teo är lycklig efter att ha fått gosa massor med sin "mormor" som han gillar skarpt. *S*
Kommentarer
Skicka en kommentar