En klimakteriehäxas dagbok del 2
Jag fick en hel del respons på mitt förra blogginlägg med samma rubrik som ovan.
Det verkar vara så att klimakteriet är något man ska genomlida i tysthet och inte prata om. Det verkar vara något att skämmas för? Känslostormar och psykisk berg- och dalbana verkar vara helt ok om man är tonåring eller gravid och möts av sympati och förståelse,,, men när man av samma anledning drabbas av detta i högre ålder ska man tydligen skämmas, skärpa sig och bli kallad häxa?
Just för att vi pratar så lite om detta ställer det till mer problem än nödvändigt! Just för att vi försöker tiga ihjäl det, väcker det skuld och skam. Det är fråga om hormoner som löper amok för guds skull! Det är inte så att man blir tokig eller blir en sämre människa.
Bra dagar tycker jag det hjälper att tänka på det hela med lite humor. Dåliga dagar bör man vara rädd om sig och pyssla om sig själv lite extra.
Och när det känns alldeles för jävligt kan man alltid söka tröst i musiken. Här kommer några förslag för oss "klimakteriehäxor" ;) :
Brukar kalla mej själv Klimateriekärring vilket alltid besvaras med upprördhet. Har blivit kallad för värre saker tillbaka enbart för att jag använder det ordet.
SvaraRaderaKlimateriet hamnar även män i men det talas det tyst om.
Fy fasen för griniga gamla gubbar