I duschen kan ingen se dig gråta
Jo, jag gråter i duschen. När jag står där med vattnet strilande över kroppen, helt i fred med mina tankar, kommer tårarna. Inte alltid, men då och då. Det bara rinner över liksom. Det känns lite dumt, men det bara blir så och jag tänker att då behöver jag väl det. Sen tar jag ett djupt andetag, skärper till mig och går ut i vardagen igen. Lite lättad, men fortfarande ledsen. Andra fenomen som dykt upp sedan den här resan började är t ex att jag tappat matlusten. Den försvann samma dag som vi fick diagnosen. Frukost går bra att äta, men middag och sånt känns som ett nödvändigt ont oftast. Naturligtvis äter jag ändå, för äta måste man ju, men jag ser sällan fram emot t ex middagsmaten. Igår åt jag faktiskt något riktigt gott, dock. Var ute på restaurang med mina "handarbetsvänner". Där åt jag en kantarelltoast som smakade mumma och så ett glas rödvin till. Inte dumt alls! På söndag hade vännen/grannen och jag pratat lite om att gå på körkonsert. Men vid närmare eftertan