En smått nostalgisk utflykt

 I lördags morse for jag i väg på en liten utfärd. Målet var Trollhättan, eller strax utanför, för där bor en vän jag träffat via föreningen Cancerkompisar. 

I helgen gick Fallens dagar av stapeln i stan och det är rätt imponerande att se 300 000 liter vatten i minuten komma forsande! 

Först åkte jag hem till vännen och blev utfodrad och sen drog vi in till stan. Jag har besökt Trollhättan och fallen åtskilliga gånger när jag var barn eftersom jag har släkt i stan och ofta passades ett besök hos släkten in med en titt på vattenfallen. Numera, p g a vattenbristen, öppnas inte dammluckorna mer än när det är Fallens dagar. Förr öppnade man lite till och från under sommaren.

Det pågår en massa evenemang i stan dessa dagar och vi strosade runt i folkvimlet, tog en glass och höll oss i skuggan så mycket vi kunde för termometern visade på 28 grader.

Vi lyckades gå ca 6,5 km och var både trötta och varma när vi åkte hemåt igen. Jag skjutsade hem vännen och åkte sen för att checka in på hotellet hon rekommenderat mig. 

Det var ett herrgårdshotell minsann! Fint värre. Jag fick ett trevligt rum på andra våningen och efter en timmas vila åkte jag tillbaka till vännen där jag blev bjuden på god middag. Det blev prat om både glädje och sorg och våra män som lämnat oss alldeles för tidigt var förstås närvarande i samtalet.

När jag återvände till hotellet på kvällen stod det tre ”porschar” på parkeringen. Vännen hade berättat att en del kändisar bott där, Nicole Kidman t ex. Och där kom jag puttrande i min lilla röda Toyota. Ja, ja, den är god nog åt mig. Lilla röda kanske kände sig smått felparkerad bland societeten dock.

Här kommer bilder från lördagen

Trollhättan är en vacker stad med allt vatten

”Släppet” har börjat

Det är något fascinerande och rogivande med forsande vatten 

Mitt gulliga rum på hotellet

Efter en natt med rätt god sömn (vaknade några gånger p g a värmen) åt jag en väldigt god frukost i matsalen som var stilenligt inredd.

Därefter ringde jag min redan vidtalade kusin och fick adressen. GPS:en ledde mig rätt som vanligt och jag fick träffa kusinen med fru äntligen. Det var många år sedan vi sågs. Kusinen, som jobbat i bilbranschen i hela sitt liv, kommenterade att min bil var av ”rätt” märke och därmed var lilla rödas heder återupprättad efter natten med porscharna! 

Det blev en dag med både prat och skratt och massor av minnen. Jag hade också saker att berätta ur min släktforskning.Till middagen kom även sonen i familjen och efter maten satt vi en bra stund och gick igenom gamla släktfoton varav jag scannade in några. 

Tiden sprang iväg men innan jag vände hemåt fick jag både se och provsitta kusin T’s pärla, som han byggt alldeles själv under fem års tid. Fantastiskt arbete! V8-motor, låter så man får ståpäls! 

Jag är otroligt imponerad över hans kunnande. Om ni undrar över kepsen, så ska man ha på sig en sån när man sitter i en sådan bil, sa min kusin. Och sånt vet han såklart bäst. 

Tanten kände sig rätt häftig där en stund!

Ett fint foto som jag scannade in på farmor och farfar.

Framåt sen eftermiddag rullande jag hemåt, väldigt glad över en härlig helg.