Ont, det ont, det gör ont,,,
Jag ville skriva ett kul blogginlägg nu när jag inte skrivit på länge, men därav blev intet. Ber att få återkomma med kuligheter längre fram.
Den sista tiden har mestadels bestått av ont. Kroppen är vedervärdig rent ut sagt.
I lördags hade jag så ont att jag bröt ihop och började gråta på morgonen när maken frågade hur läget var. Jag hade så ont att det gjorde ont att andas och att låta bli att andas är ju liksom inget alternativ. Kroppen var så öm att underkläder heller inte var ett alternativ. Detta är nu inte så porrigt som det kan låta om man har snuskig fantasi, särskilt när man över den underklädeslösa kroppen drar ett par säckiga joggingbyxor och en för stor ylletröja!
Vet ni hur ont resåren på en bh och ett par trosor kan göra när kroppen är öm? Om inte,,, var glad för det!
Borsta håret var heller inte att tänka på, vilket leder till tjugo minuters borstning nästa dag istället. Nej, klippa sig är heller inte ett alternativ. Det finns gränser för hur mycket jag ger efter för den här j-la sjukdomen, så det så!
För dagen har jag "spagettiben". D v s benen känns som kokt spagetti,,, svaga och orkeslösa. Det känns smått äventyrligt att ge sig ut och promenera med såna ben. Ska dom bära upp mig hela rundan eller kommer dom att vika ihop sig halvvägs och lämna mig i en patetisk hög på nån trottoar? Dom höll, som tur var, dock fick jag stundtals tänka aktivt på att sätta den ena foten framför den andra.
När kroppen blir så här kass uppträder även andra fenomen som grädde på moset. Yrsel t ex, koncentrationssvårigheter, deppigt humör och en hjärna som kastar om bokstäverna när jag skriver, så att stavningen blir åt helvete.
Men nu ska jag sluta plåga er med mina krämpor. Om vi alla önskar att det snart blir vår kanske den kommer till påsk?
En sak är jag oändligt tacksam för. Jag har en make som aldrig nånsin ifrågasätter hur jag mår utan accepterar mig som jag är för dagen. Utan hans stöd vore livet så mycket fattigare. Älskar dig, min "gubbe"! :)
Den sista tiden har mestadels bestått av ont. Kroppen är vedervärdig rent ut sagt.
I lördags hade jag så ont att jag bröt ihop och började gråta på morgonen när maken frågade hur läget var. Jag hade så ont att det gjorde ont att andas och att låta bli att andas är ju liksom inget alternativ. Kroppen var så öm att underkläder heller inte var ett alternativ. Detta är nu inte så porrigt som det kan låta om man har snuskig fantasi, särskilt när man över den underklädeslösa kroppen drar ett par säckiga joggingbyxor och en för stor ylletröja!
Vet ni hur ont resåren på en bh och ett par trosor kan göra när kroppen är öm? Om inte,,, var glad för det!
Borsta håret var heller inte att tänka på, vilket leder till tjugo minuters borstning nästa dag istället. Nej, klippa sig är heller inte ett alternativ. Det finns gränser för hur mycket jag ger efter för den här j-la sjukdomen, så det så!
För dagen har jag "spagettiben". D v s benen känns som kokt spagetti,,, svaga och orkeslösa. Det känns smått äventyrligt att ge sig ut och promenera med såna ben. Ska dom bära upp mig hela rundan eller kommer dom att vika ihop sig halvvägs och lämna mig i en patetisk hög på nån trottoar? Dom höll, som tur var, dock fick jag stundtals tänka aktivt på att sätta den ena foten framför den andra.
När kroppen blir så här kass uppträder även andra fenomen som grädde på moset. Yrsel t ex, koncentrationssvårigheter, deppigt humör och en hjärna som kastar om bokstäverna när jag skriver, så att stavningen blir åt helvete.
Men nu ska jag sluta plåga er med mina krämpor. Om vi alla önskar att det snart blir vår kanske den kommer till påsk?
En sak är jag oändligt tacksam för. Jag har en make som aldrig nånsin ifrågasätter hur jag mår utan accepterar mig som jag är för dagen. Utan hans stöd vore livet så mycket fattigare. Älskar dig, min "gubbe"! :)
Kommentarer
Skicka en kommentar