Egalias egenheter

  Det sa bara ”swisch!” och så var månaden slut. Eller i alla fall nästan.  Aldrig trodde jag att livet som pensionär skulle vara så hektiskt! Det är gymmet två gånger i veckan, dans, diverse evenemang och utflykter m.m. Mitt lilla hem ska ju skötas om också men jag börjar undra när jag ska hinna dra nya sladdar till routern som har stått på skohyllan sen jag flyttade in i maj?  Routern ska upp på garderoben bredvid. Men här i huset har något ljushuvud placerat nätverksuttaget på höger sida om ytterdörren och eluttaget på vänster sida om samma dörr! Alltså måste sladdar dras förbi ytterdörr, utmed listen och uppför hörnet på garderoben. Material till detta är inköpt sen länge. Ska ”bara” ta mig tid att göra det. För den biten klarar jag själv. Därefter ska hatthyllan upp. Den står f n i vägen i vardagsrummet. Och den behöver jag hjälp med eftersom att borra i betong inte är min paradgren. För när jag fått upp hatthyllan ska morfarsfars Amerikakista flyttas ut i vardagsrum...

  Rubriken är ett citat av min älskade Lasse. Han sa alltid det när han glömt något.  Mitt minne är också bra men kort numera. Lite åt ”teflonminne-hållet” eller som ”brorsan” A sa: ” Jag har fotografiskt minne, men filmen tog slut för 30 år sedan!” Detta med minnet har jag kommit till insikt om efter diverse analyserande senaste veckan. Det hela handlar om linedance, som jag ägnat mig åt de senaste åtta åren. I rätt många år har jag dansat i den näst svåraste gruppen. Kul danser, men att gå upp ett steg har aldrig ens fallit mig in.  Istället gör jag nu tvärtom. Jag byter till en lättare grupp. Inte för att jag inte klarar danserna och stegen, för det gör jag. Men för att minnas danserna får jag träna hemma så gott som dagligen och det har blivit mer av en belastning än ett nöje. Så ska det inte vara.  Min stackars utbrända hjärna funkar nämligen så att två dagar efter att jag lärt mig en ny dans är den borta ur mitt huvud. Totalt väck, minns inte ens hur den börjar...

  Nyss hemkommen från en trevlig semestervecka i Skåne med syster och hennes hundar. Så länge jag kan minnas har jag hört att Skåne är platt. Detta är en stor lögn har jag nu erfarit!  Sällan har jag vandrat i så många branta backar på en och samma vecka. Jag har varit i Skåne förut men då mest i städer, som Malmö och Helsingborg. Men vackert var det och vi hade fantastisk tur med vädret. Två av oss, en hund och en människa (jag) fick lite magproblem under veckan så det blev ett par vilodagar men vi hann med mycket ändå.  Stugan vi hyrde var så gullig och låg nära väldigt många sevärdheter. Den var perfekt för hundarna eftersom det fanns en inhägnad uteplats där de kunde vara lösa. Bilderna får berätta: Här bodde vi. Stenshuvud nationalpark innebar branta backar o otroligt vacker miljö Utsikten från toppen var hänförande. På vägen ner befann vi oss ovanför trädtopparna till en början. På vackra vägar körde vi till Kronovalls slott. Slottet var tyvärr inte öppet men det va...