Vart tog september vägen?

 Det sa bara ”swisch!” och så var månaden slut. Eller i alla fall nästan. 

Aldrig trodde jag att livet som pensionär skulle vara så hektiskt! Det är gymmet två gånger i veckan, dans, diverse evenemang och utflykter m.m. Mitt lilla hem ska ju skötas om också men jag börjar undra när jag ska hinna dra nya sladdar till routern som har stått på skohyllan sen jag flyttade in i maj? 

Routern ska upp på garderoben bredvid. Men här i huset har något ljushuvud placerat nätverksuttaget på höger sida om ytterdörren och eluttaget på vänster sida om samma dörr! Alltså måste sladdar dras förbi ytterdörr, utmed listen och uppför hörnet på garderoben. Material till detta är inköpt sen länge. Ska ”bara” ta mig tid att göra det. För den biten klarar jag själv. Därefter ska hatthyllan upp. Den står f n i vägen i vardagsrummet. Och den behöver jag hjälp med eftersom att borra i betong inte är min paradgren. För när jag fått upp hatthyllan ska morfarsfars Amerikakista flyttas ut i vardagsrummet och ett nytt sängbord ska in i sovrummet där kistan nu står…ja, ni hör ju.

Men åter till årets rekordsnabba september. Månaden har fyllts med en härlig resa till Skåne, som jag redan skrivit om, träning, dans, besök hos barn och barnbarn och diverse utflykter. Och i morgon ska syster och jag på Afternoon tea minsann. Det blir nog avslappnat och mysigt. Ovanpå det har jag kämpat på med att vänja mig vid hörapparaterna. Det tar sin tid. Jag har väldigt trånga hörselgångar så att få dem på plats har varit riktigt besvärligt, särskilt i höger öra. Nu har det börjat funka bättre och vad händer då? Jo, i morse funkade de inte alls! Får åka upp till ”drop in” på hörcentralen på måndag för att de funkar underlättar livet oerhört.

Nästa vecka ser lite lugnare ut så då hoppas jag hinna med att lämna in bilen på tvätt och städning, för det är verkligen behövligt. Ska boka tid för besiktning också. Och så blir det en tur till kyrkogårdarna för lite höstplantering. 

Tiden går fort när man har roligt, sägs det. Och jag trodde aldrig jag skulle skriva det här, men livet har faktiskt blivit roligt igen! Länge, länge, trodde jag inte det. Nu, två och ett halvt år efter att allt det hemska hände, känner jag ny livskvalitet. Det har varit ett jobb att läka både kropp och själ men jag är så glad över att jag nu orkar hålla tempot. Och mycket tacksam! 

Idag har jag varit glad över att träffa två av mina fina barnbarn och deras föräldrar. Och när jag parkerade hemma möttes jag av en fantastisk himmel.