”Minnet är bra men kort”

 Rubriken är ett citat av min älskade Lasse. Han sa alltid det när han glömt något. 

Mitt minne är också bra men kort numera. Lite åt ”teflonminne-hållet” eller som ”brorsan” A sa: ” Jag har fotografiskt minne, men filmen tog slut för 30 år sedan!”

Detta med minnet har jag kommit till insikt om efter diverse analyserande senaste veckan. Det hela handlar om linedance, som jag ägnat mig åt de senaste åtta åren. I rätt många år har jag dansat i den näst svåraste gruppen. Kul danser, men att gå upp ett steg har aldrig ens fallit mig in. 

Istället gör jag nu tvärtom. Jag byter till en lättare grupp. Inte för att jag inte klarar danserna och stegen, för det gör jag. Men för att minnas danserna får jag träna hemma så gott som dagligen och det har blivit mer av en belastning än ett nöje. Så ska det inte vara. 

Min stackars utbrända hjärna funkar nämligen så att två dagar efter att jag lärt mig en ny dans är den borta ur mitt huvud. Totalt väck, minns inte ens hur den börjar! Om jag inte övar hemma då. Men under en termin lärs det ut ca tio olika danser och när vi kommit till mitten av terminen har jag glömt de första danserna vi lärt oss. Så ju längre fram på terminen vi kommer desto mer får jag träna hemma och det har blivit snudd på ohållbart. Det krävs helt enkelt för mycket för att få danserna att sätta sig i muskelminnet nu för tiden. 

Dans är allra roligast och allra mest njutbart när man känner ”flytet”. När man följer med i musiken utan att behöva koncentrera sig så man nästan glömmer att andas. Jag har varit där och dit vill jag igen. 

Jag tror att jag är äldst i min nuvarande grupp och såklart tar åldern ut sin rätt. Det plus all stress som kommit i min väg under många år. Man får inse sina begränsningar och vara glad att man kan dansa över huvud taget. Det är inte alla förunnat. 

Till saken hör också att det bor en liten perfektionist i mig. Jag avskyr att göra saker halvhjärtat. Det förtar liksom nöjet.

Så i morgon börjar jag i min nya grupp. Det känns finfint. Med lite lättare danser hoppas jag få ner stegen i muskelminnet snabbare och lättare. För dans ska förstås vara en njutning och inte en kamp. Jag dansar ju för att det är så himla roligt. 

Ja det var den senaste tidens insikt. I övrigt rullar livet på. Hösten ser ut att bestå av en hel räcka födelsedagskalas, vilket är kul. Jag har tre kalas inbokade redan och när de tre är avklarade är vi bara framme i mitten av oktober! 

Träningen för min onda axel fortsätter och den blir allt bättre glädjande nog. Snart väntar besök hos barnbarn, afternoon tea med syrran och så en liten weekendresa i november. 

Man får göra vad man kan för att hitta glädjeämnen när höstmörkret sänker sig. 

Idag har jag hämtat hem ett nytt täcke som jag beställde för några dagar sedan. Det var ännu en insikt förresten. När vi var på semester i Skåne sov jag mycket bättre med det tunnare täcket som fanns där, så nu kanske jag slipper vakna av att jag är för varm här hemma. Jag sover redan mycket bättre i den här lägenheten än den förra och förrförra, men inget är ju så bra att det inte kan bli bättre, som bekant. Täcket i fråga kom i en löjligt stor kartong, vilket bilden visar.