Teo´s dagbok 69
Idag skrämde jag en människa!! Jag visste inte ens att jag kunde skrämmas och jag gjorde ingenting heller. Men hon blev rädd ändå.
Matte och jag var ute på den vanliga promenaden och närmade oss en busskur. Jag gick en liten bit före matte för hon höll på att knyta ihop en bajspåse eftersom jag gjort vad jag behövde strax innan.
Så jag hann fram till busskuren före matte. I den satt en tant på en bänk. Eller ja, tant och tant, hon kanske t o m var yngre än matte, vad vet jag? Men jag stannade där, en bra bit ifrån tanten och tittade på henne och viftade på svansen. Jag gillar ju människor ju!
Då hände nåt förbluffande! Tanten började skrika som en tok, for upp från bänken som en raket och rusade så långt in i bortersta hörnet på busskuren hon kunde komma! Där fortsatte hon att skrika. Varken matte eller jag har någonsin hört någon skrika så högt och hysteriskt! Jag såg nog ut som en fågelholk och fattade ingenting.
Matte kallade på mig så jag gick till henne. Sen pratade matte med tanten och bad om ursäkt om jag skrämt henne. Tanten var tydligen helt livrädd för hundar. Fast jag gjorde ju inget? Var inte ens framme och nosade. Och förresten höll ju matte i kopplet. Jag bara tittade på avstånd. Och viftade på svansen. Fast alla människor begriper ju inte att man är snäll då. När människor är snälla visar de tänderna istället, det kallas för att le. När vi hundar visar tänderna är vi arga. Människor är lite skumma, men de har ju förstås ingen svans att vifta på.
Men är man rädd så är man. Jag vet ju själv hur det är med sladdar liksom... de gör heller inget, men de kan bitas det vet jag, precis som hundar. Tanten trodde nog jag skulle äta upp henne allra minst!
Ja, det var en konstig upplevelse...
På promenaden såg vi något annat konstigt med. Någon eller några hade handarbetat väldigt. Virkat och sånt. Skulle nog föreställa konst. Matte virkar rätt mycket. Hoppas hon inte får för sig att virka på promenaderna bara!!
Matte och jag var ute på den vanliga promenaden och närmade oss en busskur. Jag gick en liten bit före matte för hon höll på att knyta ihop en bajspåse eftersom jag gjort vad jag behövde strax innan.
Så jag hann fram till busskuren före matte. I den satt en tant på en bänk. Eller ja, tant och tant, hon kanske t o m var yngre än matte, vad vet jag? Men jag stannade där, en bra bit ifrån tanten och tittade på henne och viftade på svansen. Jag gillar ju människor ju!
Då hände nåt förbluffande! Tanten började skrika som en tok, for upp från bänken som en raket och rusade så långt in i bortersta hörnet på busskuren hon kunde komma! Där fortsatte hon att skrika. Varken matte eller jag har någonsin hört någon skrika så högt och hysteriskt! Jag såg nog ut som en fågelholk och fattade ingenting.
Matte kallade på mig så jag gick till henne. Sen pratade matte med tanten och bad om ursäkt om jag skrämt henne. Tanten var tydligen helt livrädd för hundar. Fast jag gjorde ju inget? Var inte ens framme och nosade. Och förresten höll ju matte i kopplet. Jag bara tittade på avstånd. Och viftade på svansen. Fast alla människor begriper ju inte att man är snäll då. När människor är snälla visar de tänderna istället, det kallas för att le. När vi hundar visar tänderna är vi arga. Människor är lite skumma, men de har ju förstås ingen svans att vifta på.
Men är man rädd så är man. Jag vet ju själv hur det är med sladdar liksom... de gör heller inget, men de kan bitas det vet jag, precis som hundar. Tanten trodde nog jag skulle äta upp henne allra minst!
Ja, det var en konstig upplevelse...
På promenaden såg vi något annat konstigt med. Någon eller några hade handarbetat väldigt. Virkat och sånt. Skulle nog föreställa konst. Matte virkar rätt mycket. Hoppas hon inte får för sig att virka på promenaderna bara!!
Kommentarer
Skicka en kommentar