Offermentalitet

 

Jag brukar inte reta mig på människor utan mer acceptera att var och en är som den är utifrån sin personlighet och sitt bagage. Men är det något jag har svårt för så är det när personer tar på sig offerkoftan och hävdar att saker och ting är någon annans fel eller tillåter sig att överreagera. Fast det där gör vi ju faktiskt alla då och då eller? *S* (Även om vissa aldrig verkar ta av sig den där koftan!) När något känns orättvist och fel eller när jag blir sårad av något/någon försöker jag mig på följande funderingar: -Vad kan jag lära mig av detta? -Tror jag verkligen på fullt allvar att personen i fråga vill vara elak mot mig? (Oftast kommer jag fram till att det hela bottnar i tanklöshet) -Varför agerar personen som den gör? (Om jag inte kan bli klok på det så frågar jag!) -Kan jag göra något åt situationen? (Isf gör jag det) -Kan jag acceptera läget som det är? (Om inte annat kanske jag kan acceptera att jag inte kan acceptera saken?) -Lust att hämnas och vara jävlig tillbaka leder sällan till något konstruktivt. -Mina tankar om saken i fråga styr jag själv och kan därför välja om jag vill bli ett offer och gräva ner mig eller höja mig själv ett snäpp och bli starkare av det hela. -Jag är noga med att aldrig sänka mig till motpartens nivå. -Jag är snäll mot mig själv. Jag kan tillåta mig att bryta ihop för stunden om jag behöver, men jag vägrar att bli bitter. -Jag förlåter, för min egen skull. Jag mår bättre då. -Jag accepterar att saker som är superviktiga för mig inte alls har samma betydelse för andra. -Livet behöver inte vara perfekt för att vara bra. -Överväger det negativa det positiva eller tvärtom? -Jag överväger om jag ska omvärdera min syn på situationen/personen i fråga. -Jag är medveten om att det en människa säger till mig tolkar jag kanske på ett helt annat sätt än vad som var avsett. -Jag försöker att inte lägga in mina egna värderingar i situationen utan se den från ett objektivt håll. -Jag har tålamod med mig själv och mina reaktioner. -Jag arbetar med att se saken ur nya synvinklar. -Jag väljer att känna tillit till livet och mig själv. -Jag väljer att inte sträva efter att allting alltid ska vara på mitt sätt. -Jag arbetar med att släppa taget om sådant som suger energi i onödan. -Jag inser att det som hänt inte beror på att jag inte duger/räcker till, utan ansvaret för det hela ligger på den andra personens val. (Jag undviker att tänka ”om jag bara…”) -Min magkänsla kanske får mig att överreagera. Eller kanske inte? Jag tar reda på om så är fallet… eller inte. Det blev väldigt mycket ”jag” här ovan. *S* Men det är ju faktiskt vad det handlar om. Mig och den inställning jag väljer att ha.