Egalias egenheter

Jag har aldrig skrivit eller berättat mycket om att jag har utmattningssyndrom, men i år är det tio år sedan jag fick diagnosen. Med diagnosen följde noll information om tillståndet. ”Du är utmattad”. Det var allt. Jo och så fick jag vet att det var kroniskt också. Ingen hit. Det jag vet idag har jag skaffat mig kunskap om på egen hand. Värken från fibromyalgin var alltid så mycket mer påtaglig och så mycket lättare att förklara, även om den också ter sig obegriplig för folk i allmänhet. Sen jag lyckades få bort den där totala utmattningen på egen hand har jag nästan förträngt detta med mitt utmattningssyndrom. Men visst har jag men av det. Förmodligen för resten av livet. Jag tänker inte trötta er med massor av info och uppräkningar, men forskning finns. Den visar på bestående hjärnskador för den som drabbas. Ibland liknade de som ses hos människor som fått en stroke. Minnet är en sån sak som påverkas. För min del märker jag det sen jag började dansa linedance. Ef

Här om veckan kom vi så iväg på vår högt efterlängtade semester. Samma by, samma hotell som förra året.  Jag är inte mycket för att åka tillbaka till samma ställe men detta är så sjukt bra så vi bestämde oss för att göra en repris på förra årets lyckade resa.  Glada i hågen drog vi iväg. Vi hade ju längtat sen resan beställdes i september.  Vi bodde i en annan lägenhet denna gång. Mycket bättre kök, lika fint inredd, dock var balkongen lite mindre men helt ok ändå. Väl framme sjönk vi ned på sagda balkong med något gott att dricka och bara förlorade oss i utsikten och värmen. Sååå skönt! Vädret var ännu bättre i år än förra året. Kändes som att vi hade en fantastisk vecka att se fram emot.  Och de två första dygnen var toppen! Besök i grannbyn, en oerhört vacker liten pärla. God mat, trevligt sällskap och, som sagt, underbart väder. Lite poolhäng och ett dopp. Så där skönt som det ska vara när man är på semesterresa. Sen brakade helvetet löst! Tredje natten blev maken sjuk. S

Om du blir provocerad av rubriken så var vänlig och läs detta inlägg till slutet innan du avreagerar dig på mig, tack. :D Jo, jag tycker faktiskt att me too börjar bli tjatigt… varje ny vittnesbörd ger en känsla av ”åh, inte nu igen” och ”nej, inte en till”.  Men när den känslan kommer får en tänka lite längre än att allt fler berättelser känns tjatiga och för mycket. Det första en bör fråga sig är varför en känner sig smått utmattad när den ena efter den andra berättelsen dyker upp? Kanske för att en inte orkar höra mera? Kanske för att en inte vill veta? Kanske för att en hoppas att det faktiskt inte händer så ofta som det gör? Kanske för att en känner sig hotad av att så många, huvudsakligen män, nu hamnar i blåsväder? Om du är man själv kanske det känns jobbigt att så många andra män verkar vara skitstövlar och inte lika förnuftiga som du? Då kan du dels känna dig sviken av ”dina egna” och dels oskyldigt anklagad. Det är inte kul. I och med att berättelser kommer fram i ljuset ökar

Min vårdcentral har börjat ha öppet på helgerna så igår var jag hos läkaren för en ettårskontroll av min diabetes.  Gå till läkaren en söndag! Bara det var udda.  Läkaren i fråga hade jag aldrig träffat tidigare. Blev lite sur över det när kallelsen kom. Jag som just uppfostrat doktor D och fått med honom på min linje!  Egentligen skulle jag helst vilja gå och ta mina prover, få resultatet hemskickat och höra av mig om jag behövde hjälp med något. Det skulle spara tid, både för mig själv och den hårt belastade vårdapparaten. Men se det är man inte betrodd med som patient. Hjälper inte att säga att jag mycket väl kan tolka mina provsvar själv. Nej, det är bara att rätta in sig i ledet.  Alla människor förtjänar ju en chans så jag traskade dit förutsättningslöst och tänkte att i värsta fall kan jag mumla något och nicka lite instämmande och sen gå hem och fortsätta göra som jag brukar, eftersom det fungerar.  Jag hann inte ens sätta mig ned i väntrummet förrän nye doktorn ropade

Jag  tänker inte skriva någon detaljerad redogörelse för vad jag råkat ut för genom åren, men när ämnet blir så aktuellt som nu väcker det en del minnen och tankar. Gjorde en snabb beräkning och kom till sju. Innan jag fyllt trettio. (Tjugosex för att vara exakt.) Den förste när jag var tolv. Sen tyckte jag inte det var värt att lägga energi på att räkna mera även om jag vet att det finns fler. Sju personer som helt klart begick sexuella trakasserier och övergrepp. Det handlade inte i något fall om ord, utan om handling. Samtliga män. Dock är jag fullt medveten om att sju män inte är alla män. ;) Samtliga var svenskar, om det nu har någon betydelse? (Vilket det verkar ha för en del.)  Alla utom två var nyktra när det hände. Själv var jag inte vare sig full eller ”utmanande” klädd vid något av tillfällena vilket ofta angavs som någon konstig form av orsak på den tiden. Två av de sju var okända för mig, en var en tonårspojke, övriga var väl etablerade i samhället, med bra

Göteborg, Göteborg... kära, stackars Göteborg! Staden har varit på tapeten, inte bara idag, utan en lång tid före dagens händelser.  Ända sen det offentliggjordes att NMR skulle demonstrera idag har diskussionens vågor gått höga.  Ska vi verkligen tillåta uttryck för nazistiska åsikter på våra gator i Sverige år 2017? Saken är den att vi måste det hur illa vi än tycker om det. Grundlagen är sådan. Och den kan i och för sig ändras, men hur?  Vem ska dra gränsen och var ska den dras? Vilka åsiktsuttryck ska vi tillåta och inte?  För om vi börjar förbjuda viss yttrandefrihet och begränsar denna, sänker vi oss  då   inte till samma nivå som extremisternas intentioner? Att bara vissa åsikter får yttras och "om du inte är med är du emot"? Det är inte ett samhälle jag vill leva i i alla fall, hur mycket jag än avskyr nazism, rasism och annan extremism. Hur som helst blev dagen ett riktigt misslyckande för nazisternas del. Jag är inte ledsen för det på en fläck!  Men det är

I mitt liv har jag dansat väldigt mycket. Jazzbalett i flera år, gammaldans likaså, jitterbugg, pardans, bugg m.m. Dans har varit en stor del av mitt liv. Sen blev jag sjuk och dans och övriga fysiska aktiviteter fick läggas på hyllan. De senaste 10 åren har det känts som om diverse konstiga diagnoser haglat över mig. Jag började känna mig rätt uträknad faktiskt. Sen vände det. Eller ja… JAG vände det! Jag har faktiskt gjort det alldeles själv. Hade jag följt vårdens råd, hade jag varit ännu sjukare nu så jag valde att gå min egen väg, med gott resultat. Jag är stolt över mig själv för detta. ”I did it my way”, liksom. För ett år sedan lyckades jag på allvar vända hela min situation. Jag blev bättre på oerhört många plan. Glädjen är stor. Och energin, som återkom, är större! Under sommaren har jag insett att jag måste aktivera mig mera och började kolla upp kurser i dans. Den första jag kollade visade sig ha 65 som lägsta ålder bland deltagarna, men de fles