Förtvivlan... och hopp!
Göteborg, Göteborg... kära, stackars Göteborg!
Staden har varit på tapeten, inte bara idag, utan en lång tid före dagens händelser.
Ända sen det offentliggjordes att NMR skulle demonstrera idag har diskussionens vågor gått höga.
Ska vi verkligen tillåta uttryck för nazistiska åsikter på våra gator i Sverige år 2017?
Saken är den att vi måste det hur illa vi än tycker om det. Grundlagen är sådan. Och den kan i och för sig ändras, men hur?
Vem ska dra gränsen och var ska den dras? Vilka åsiktsuttryck ska vi tillåta och inte?
För om vi börjar förbjuda viss yttrandefrihet och begränsar denna, sänker vi oss då inte till samma nivå som extremisternas intentioner? Att bara vissa åsikter får yttras och "om du inte är med är du emot"?
Det är inte ett samhälle jag vill leva i i alla fall, hur mycket jag än avskyr nazism, rasism och annan extremism.
Hur som helst blev dagen ett riktigt misslyckande för nazisternas del. Jag är inte ledsen för det på en fläck!
Men det är inte bara nazisterna som är ett problem här. Extremvänstern är av precis samma skrot och korn och på båda sidor finns människor som egentligen skiter i alla ideologier som finns och vars huvudsyfte är att skada och bära sig illa åt.
Det gör ont i mitt hjärta att människor väljer att prioritera våld och förstörelse.
Och mitt emellan dessa båda grupper står vår underbetalda och ofta utskällda poliskår som riskerar livet för skitlöner!
De har hanterat dagen med stor bravur, i alla fall utifrån vad jag kan bedöma och vad människor på plats uttalat sig om.
Mitt i detta tumult fanns också en stor mängd människor som ville protestera fredligt mot rasism och nazism och vissa som bara gått dit för att de var nyfikna och ville filma.
När polisen fått full kontroll över NMR och hindrat dem från att fortsätta göra avsteg från avsedd väg blev det tumult då extremvänstern vände sin ilska mot polisen och började kasta sten. Polisen ryckte fram, tryckte till baka och jobbade på så mycket de bara kunde. Och de gjorde det bra.
Men så hände någonting, mitt under extremisternas stenkastning. Plötsligt hördes en stark kvinnoröst som skrek: "Sluta kasta!!"
Den visade sig tillhöra en liten, spröd dam eller kanske tant? Hon var nog i min ålder eller något äldre.
Hon rörde sig med bestämda steg framåt mot de maskerade fegisarna som förmodligen tyckte sig vara skithäftiga i sina försök att träffa vår poliskår med stenar.
Hon kom så nära att ett av puckona faktiskt hejdade sig och började titta på henne och hon hötte med näven åt honom och vad hon sa vet jag inte, men det var nog en rejäl utskällning hon levererade.
Fullkomligt vansinnigt förstås och jag tänkte att tanten nog var i total avsaknad av självbevarelsedrift, men samtidigt förstod jag henne. De är provocerande, extremisterna, oavsett om de är på höger eller vänsterkanten.
Killen, som inte hörde till dem som hade stake nog att visa sitt ansikte, gjorde något sorts aggressivt utfall mot tanten och hon backade något men fortsatte att ropa: "Sluta kasta!"
Och då hände det som gav mig värme i hjärtat och gav mig hopp om mänskligheten mitt i detta fruktansvärda!
Plötsligt hördes ytterligare röster, två, kanske tre och sen fler och fler. "Sluta kasta! Sluta kasta!", skanderade tillslut en hel folkmassa runt de extrema motdemonstranterna.
Detta gjorde mig både glad och tårögd, där jag satt och följde det hela i trygghet vid min dator. Inte för att jag inte ville eller vågade vara där, men att vara på plats hade inte varit bra för min hälsa. Jag hade adrenalin så det sprutade redan av att se det på tv och hade annat som var prioriterat idag. Dessutom känner jag mig faktiskt för gammal! Jag har stått på barrikaderna många gånger i mitt liv, framför allt på sjuttiotalet, när våldet var mindre men åsikterna lika starka. Även jag har demonstrerat och skrikit mig hes, skällt ut politiker, skrivit insändare, argumenterat. Nu får yngre förmågor ta över, för min del. :)
Dagen verkar ha gått så bra som den kunde, trots allt. Polisen har skött det hela fullkomligt lysande!
NMR är förmodligen inte nöjda alls eftersom hela deras demonstration sket sig med råge och tydligen var det inte alls så många som slöt upp i deras led som förväntat. Men det var ju deras eget val att försöka gå en annan väg och man får ta konsekvensen av sina handlingar.
Men dagen (och natten) är inte slut än. Trötta poliser jobbar oförtrutet vidare för att skydda oss alla och skapa lugn på våra gator. Hämndlystna extremister smider förmodligen nya planer och slagskämparna har väl abstinens efter dagens misslyckande, eftersom de nog inte fick slåss och förstöra så mycket som de hoppats på.
Många är de vänner jag oroat mig för idag och jag är grymt tacksam att händelserna i Göteborg inte blev så otäcka som min magkänsla befarade i morse.
Världen blev ändå lite vackrare idag, tack vare de som visade en fredlig sida, som protesterade med förnuft och värdighet och som var oändligt många fler än de med onda avsikter.
Staden har varit på tapeten, inte bara idag, utan en lång tid före dagens händelser.
Ända sen det offentliggjordes att NMR skulle demonstrera idag har diskussionens vågor gått höga.
Ska vi verkligen tillåta uttryck för nazistiska åsikter på våra gator i Sverige år 2017?
Saken är den att vi måste det hur illa vi än tycker om det. Grundlagen är sådan. Och den kan i och för sig ändras, men hur?
Vem ska dra gränsen och var ska den dras? Vilka åsiktsuttryck ska vi tillåta och inte?
För om vi börjar förbjuda viss yttrandefrihet och begränsar denna, sänker vi oss då inte till samma nivå som extremisternas intentioner? Att bara vissa åsikter får yttras och "om du inte är med är du emot"?
Det är inte ett samhälle jag vill leva i i alla fall, hur mycket jag än avskyr nazism, rasism och annan extremism.
Hur som helst blev dagen ett riktigt misslyckande för nazisternas del. Jag är inte ledsen för det på en fläck!
Men det är inte bara nazisterna som är ett problem här. Extremvänstern är av precis samma skrot och korn och på båda sidor finns människor som egentligen skiter i alla ideologier som finns och vars huvudsyfte är att skada och bära sig illa åt.
Det gör ont i mitt hjärta att människor väljer att prioritera våld och förstörelse.
Och mitt emellan dessa båda grupper står vår underbetalda och ofta utskällda poliskår som riskerar livet för skitlöner!
De har hanterat dagen med stor bravur, i alla fall utifrån vad jag kan bedöma och vad människor på plats uttalat sig om.
Mitt i detta tumult fanns också en stor mängd människor som ville protestera fredligt mot rasism och nazism och vissa som bara gått dit för att de var nyfikna och ville filma.
När polisen fått full kontroll över NMR och hindrat dem från att fortsätta göra avsteg från avsedd väg blev det tumult då extremvänstern vände sin ilska mot polisen och började kasta sten. Polisen ryckte fram, tryckte till baka och jobbade på så mycket de bara kunde. Och de gjorde det bra.
Men så hände någonting, mitt under extremisternas stenkastning. Plötsligt hördes en stark kvinnoröst som skrek: "Sluta kasta!!"
Den visade sig tillhöra en liten, spröd dam eller kanske tant? Hon var nog i min ålder eller något äldre.
Hon rörde sig med bestämda steg framåt mot de maskerade fegisarna som förmodligen tyckte sig vara skithäftiga i sina försök att träffa vår poliskår med stenar.
Hon kom så nära att ett av puckona faktiskt hejdade sig och började titta på henne och hon hötte med näven åt honom och vad hon sa vet jag inte, men det var nog en rejäl utskällning hon levererade.
Fullkomligt vansinnigt förstås och jag tänkte att tanten nog var i total avsaknad av självbevarelsedrift, men samtidigt förstod jag henne. De är provocerande, extremisterna, oavsett om de är på höger eller vänsterkanten.
Killen, som inte hörde till dem som hade stake nog att visa sitt ansikte, gjorde något sorts aggressivt utfall mot tanten och hon backade något men fortsatte att ropa: "Sluta kasta!"
Och då hände det som gav mig värme i hjärtat och gav mig hopp om mänskligheten mitt i detta fruktansvärda!
Plötsligt hördes ytterligare röster, två, kanske tre och sen fler och fler. "Sluta kasta! Sluta kasta!", skanderade tillslut en hel folkmassa runt de extrema motdemonstranterna.
Detta gjorde mig både glad och tårögd, där jag satt och följde det hela i trygghet vid min dator. Inte för att jag inte ville eller vågade vara där, men att vara på plats hade inte varit bra för min hälsa. Jag hade adrenalin så det sprutade redan av att se det på tv och hade annat som var prioriterat idag. Dessutom känner jag mig faktiskt för gammal! Jag har stått på barrikaderna många gånger i mitt liv, framför allt på sjuttiotalet, när våldet var mindre men åsikterna lika starka. Även jag har demonstrerat och skrikit mig hes, skällt ut politiker, skrivit insändare, argumenterat. Nu får yngre förmågor ta över, för min del. :)
Dagen verkar ha gått så bra som den kunde, trots allt. Polisen har skött det hela fullkomligt lysande!
NMR är förmodligen inte nöjda alls eftersom hela deras demonstration sket sig med råge och tydligen var det inte alls så många som slöt upp i deras led som förväntat. Men det var ju deras eget val att försöka gå en annan väg och man får ta konsekvensen av sina handlingar.
Men dagen (och natten) är inte slut än. Trötta poliser jobbar oförtrutet vidare för att skydda oss alla och skapa lugn på våra gator. Hämndlystna extremister smider förmodligen nya planer och slagskämparna har väl abstinens efter dagens misslyckande, eftersom de nog inte fick slåss och förstöra så mycket som de hoppats på.
Många är de vänner jag oroat mig för idag och jag är grymt tacksam att händelserna i Göteborg inte blev så otäcka som min magkänsla befarade i morse.
Världen blev ändå lite vackrare idag, tack vare de som visade en fredlig sida, som protesterade med förnuft och värdighet och som var oändligt många fler än de med onda avsikter.
Kommentarer
Skicka en kommentar