Jag kommer ihåg när jag jobbade. Stressen, tröttheten och allt som skulle hinnas med i förbifarten på fritiden. Handla, fixa käk, tvätta och städa. Jag kommer ihåg hur jag längtade efter semester och lediga dagar. Jag kommer ihåg det mycket väl. Och jag förstår att man klagar på sitt jobb och att man är trött och sliten. Jag minns själv hur det var. Men jag minns åxå fikapauserna, skratten, gemenskapen, lite "after work" nån gång ibland. Ibland får jag, mer eller mindre, direkt eller indirekt, höra hur "bra" jag har det som kan vara hemma. Jo, det är väl bra, men det är inget jag valt, det är en nödvändighet. Och jag har det bra, efter omständigheterna! Jag har fina barn, en underbar make, tak över huvudet, mat på bordet. Det finns dom som har det så mycket värre. Men vissa dagar skulle jag kunna ge nästan vad som helst för att kunna steppa upp på morgonen och gå iväg till ett jobb och vara delaktig. För jag minns hur det var,,, jobbigt men ändå givande. J