Det huvudet glömmer vet kroppen

 Det har varit några lugna dagar sedan jag kom hem från min resa. Jag har mest tvättat, städat och handlat, inte särskilt intressant men nödvändigt.

I morse vaknade jag med dålig magkänsla. Inte så att jag sovit dåligt, jag sover oftast väldigt bra här i min nuvarande bostad, utan det var mer en känsla av obehag och låg sinnesstämning. 

Det har inte hänt något dåligt på sistone, tvärtom har jag ju nyss gjort en resa som jag är mycket glad och tacksam över. 

Men magkänslan kvarstod hela förmiddagen, ja även senare under dagen även om jag distraherat mig med att handla mat, handarbeta och fixa saker. Det var något som skavde som jag inte kunnat sätta fingret på.

Först nu ikväll kom jag att tänka på detta med årsdagar. Jag har ju tyvärr många sådana vars anledningar kan få mig ur humör.

Och då insåg jag att idag är det precis tre år sedan vi fick beskedet om att Lasse hade en obotlig hjärntumör. Tre år sedan marken rämnade under våra fötter. Tre år sedan vi påbörjade en nästan outhärdlig resa. 

Jag landade i tankarna en stund, stannade i känslan och lät den finnas. Det känns lite bättre nu efter att jag insåg orsaken till måendet. Och jag vände mina tankar till alla de fina åren innan dess. Och att livet har fortsatt för min del, att det faktiskt är rätt ok för det mesta. Helt annorlunda och inte som jag ville om jag fått välja, men ändå ok.