Egalias egenheter

  Hej alla! Nu var det ju flera år sedan jag skrev dagbok här! Livet trallar på, kan man säga. Jag börjar bli lite gammal. Fast är minsann en lagom tjock hund i mina bästa år, så det så!  Men i våras hände något annorlunda. Husse slutade gå till jobbet. Plötsligt var han hemma jämt! Jag är fortfarande skeptisk och misstänker att han plötsligt ska börja försvinna hela dagarna igen, så jag håller noga koll på honom.  Numera går vi oftast ut på promenad hela flocken, alltså husse, matte och jag. Det är toppen, tycker jag, som är vallhund, för jag trivs bäst när alla i flocken gör samma saker samtidigt.  Husse går först och sen kommer jag och matte. Ibland pratar husse rakt fram och då skriker matte "VA?!". Hon börjar höra lite dåligt, tanten.  Jag har hört att de sagt att husse blivit pensionerad. Fast en av de små människorna i flocken, barnbarn kallas de visst, sa att han blivit portionerad? Men eftersom husse fortfarande är i ett helt stycke och inte i småportio...

  Ibland, på promenaderna med hunden, möter vi en äldre dam. Hon har också hund, en pytteliten chihuahua vid namn Jenka.  Jenka och Teo är lika gamla och gillar varann skarpt så de vill alltid hälsa och det blir då en pratstund med damen. Hon är alltid glad, damen, och förutom sin hund har hon andra hobbies och projekt.  Hon har en gerillaträdgård! När vi går utmed ån nedanför flerfamiljshusen där hon bor har vi, under flera år, sett en liten plantering på kommunens mark vid åkanten. Den är prydligt utmärkt med grenar och där petas det ned diverse lökväxter och annat. Alldeles nyss fick vi veta att det var Teo´s hundkompis matte som var upphovet till denna lilla rabatt. Hon berättade glatt om den sist vi sågs och kallade den sin gerillaträdgård.  Senast vi träffades la vi också märke till att en skata hoppade efter damen och hennes lilla hund på deras promenad. Väldigt nära bakom höll den sig och vi påpekade att hon hade fågelsällskap.  Då sa damen: "Ja, det är ...

  Jo, det ska jag berätta!  Sedan maj 2020 har vi fått fyra nya barnbarn. Coronabebisarna, som jag lite skämtsamt kallar dem. Det började med makens sjätte barnbarn, fine lille C. I augusti kom mitt allra första biologiska barnbarn, underbara lilla I och bara några månader senare föddes mitt andra, finaste A.  I våras kom så lille S, en riktigt sötnos som är en kopia av sin mor.  Alla fyra föddes friska och välskapta och alldeles fantastiska. Nä, jag är inte alls partisk, hehe! Så nio finfina barnbarn har vi totalt.    Vilken gåva! Livets efterrätt! <3 Alla dessa nykomlingar fick mig att hantverka så till den milda grad att jag, för ett år sedan, totalt stickat, virkat och krokat  sönder mina armar. Inte många maskor har blivit gjorda sedan dess. Skit happens.  

  Det är nästan ett år sedan jag bloggade här senast! Inte klokt vad tiden går.  Jag pausade oavsiktligt bloggen för att jag fick idétorka och nu när jag tittar tillbaka på förra årets inlägg handlade det mesta om covid, covid och åter covid. Tröttsamt!  Livet handlar i och för sig fortfarande mestadels om det där eländes viruset och mycket annat har satts på sparlåga. Inte så konstigt att man får idétorka då.  Dock har jag för avsikt att börja blogga lite igen. Kanske inte jätteofta men ändå. Ska försöka avhålla mig från inlägg om pandemin och istället skriva om andra saker. Lite idéer finns. Få se vad det blir av det.  Välkomna att läsa, hör ni!