Egalias egenheter

Som hundägare råkar man ibland ut för konstiga hundmöten på sina promenader. Men hundmöten menar jag när jag och min hund möter en annan hundägare med sin vovve. Idag upplevde jag nog det konstigaste mötet hittills! Jag kom gående på en trottoar och såg en kvinna med en stor hund på en gräsmatta längre fram. Hunden fick syn på min hund och la sig platt ned som vissa hundar gör ibland när de blir intresserade. Kvinnan stod kvar där på gräsmattan med sin hund och vi fortsatte framåt på trottoaren. När vi kom i jämnhöjd med varann for hennes stora hund upp, kastade sig ut i kopplet som hon släppte efter på tills det bara var några meter mellan oss. "Bry dig inte om", sa jag till Teo och det gjorde han inte heller utan vi fortsatte framåt. Då ropar kvinnan till mig: "Stanna, stanna!" Jag vänder mig om och frågar förvånat: "Varför?" "Du kan ju inte bara gå!", svarar hon och pekar på sin hund. Jag försökte förtvivlat förstå vad damen menade

För ca ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om raketdoktorn som jag fick träffa en söndag på vårdcentralen för min årliga diabeteskontroll.  Idag var jag kallad till ny kontroll och döm om min förvåning när jag fick träffa samma doktor igen! Det är inte vanligt på min högt belastade och rätt röriga vårdcentral.  Anledningen till att jag inte byter vårdgivare är att det inte finns en enda vårdcentral i staden som uppmuntrar min variant av diabetesvård samt att min nuvarande vårdcentral är den som ligger närmast geografiskt så det är lätt att kika in för en provtagning bl a. Jag har ju fler sjukdomar så provtagningarna duggar tätt ibland.  Hur som helst; "raketdoktorn" var ju glad och rolig sist så jag var rätt nöjd med att träffa honom igen.  Han välkomnade mig med ett stort leende och frågade hur jag mådde. "Jodå, jag mår bara bra", svarade jag glatt. ' "Micket bra", replikerande han på sin polskklingande svenska och sen sprutade han ur sig in

Ikväll har jag upplevt gamla godingar! :) Detta tack vare att kära syster bjöd med mig på konserten Hits of the 60´s.  Det var banne mig en riktig höjdare!! Svenne Hedlund (Hepstars), Clabbe (Ola & the Janglers), Janne Önnerud (Hounds) och Lennart Grahn (Shanes). Ja, ni som knappt var spermier på den tiden får googla namnen om ni inte känner igen dem.  Det var fullsatt. Det var ytterst få som var under 50 i publiken och artisterna var det definitivt inte, trummisen undantagen. Skämten om ålder, ork och minne duggade tätt. Det var nostalgi i kubik.  Och det var gamla godingar... både artisterna och låtarna. Det fanns inte en låt som man inte tog emot med "Åhh...den!" och sen kunde man texten.  Jäklar vilket tryck.  Än kan de, gubbarna. Och publiken! :D  Det gick inte att sitta stilla, man diggade oavbrutet och stundom stod hela publiken upp och dansade, klappade takten och sjöng med. När de på scenen slutade sjunga fortsatte publiken.  Jag var egentligen rät

Vi har varit utomlands igen. För första gången sen vår förra, misslyckade resa i januari, där de flesta av veckans semesterdagar försvann i oro, läkarbesök, sängläge och sjukdom.  Så nu tog vi revansch!  Det blev Rhodos denna gång. Första gången för maken på detta resmål, andra gången för mig, men med 40 år emellan. Och det blev, i sanning, en rejäl revansch! :D Vi är så glada över att vi fick en så underbar semestervecka. Vädret var fantastiskt. Varmt och skönt. Vi solade, badade, åt gott, promenerade en hel del och hade det helmysigt.  Visst fanns det små irritationsmoment, men desto större guldkorn.  För att nämna det som var mindre bra så var det i första hand researrangören. Vi åkte med TUI denna gång. Det var första gången med denna arrangör för oss... och troligtvis den sista också.  Vi bokade den resa vi gjorde, med flyg hem mitt i natten därför att de skrev på sin hemsida att man fick behålla hotellrummet tills det var dags för hemresa. En månad före avresan

Det här med nätmobbing och näthat är verkligen en sorglig företeelse, naturligtvis för den som blir utsatt, men även för att det offentliggör litenheten och den bristande kapaciteten hos den som mobbar/hatar.  Själv har jag blivit utsatt när det gäller diskussioner i olika ämnen på sociala medier. Vad kommentarerna bestått i har en del av er redan sett och jag tänker inte ägna vare sig energi eller utrymme här i bloggen till att gå in på detaljer om detta.  Men det hela har väckt en hel del tankar kring diskussioner på nätet.  Jag gillar att diskutera ibland. Det är intressant att höra andra människors synpunkter och ståndpunkter, fundera över dessa och kanske vidga sina vyer.  Men tyvärr är det inte ovanligt att diskussionen spårar ur. Någon får slut på argument och då tar de "verbala nävarna" vid och personangrepp, förolämpningar och påhopp förstör hela diskussionen.  Jag vet att många helt undviker att ge sig in i diskussioner på sociala medier. Andra tycker att m

Just det. Som rubriken anger så skiter jag högaktningsfullt i vem du röstar på nästa söndag. Om du nu inte redan röstat, vilket många tydligen har gjort. Men rösta på vem fan du vill, bara du röstar. Det är din skyldighet men också din enorma rättighet här i vårt land. En rättighet vi ska vara grymt tacksamma för, för det är absolut inte en självklarhet om man ser till världens alla länder, även om vi är så vana vid att kunna välja och ha åsikter och tänka fritt.  Men det är faktiskt ett privilegium. I vårt fantastiska land kan vi vara hyfsat öppna med våra åsikter, vår ev religion, hur vi identifierar oss själva, vår sexuella läggning m.m. Det ska vi också vara tacksamma över. För inte heller det är en självklarhet i världen i stort. Vi har väldigt liten förföljelse av HBTQ-personer i jämförelse. Vi har få som känner sig tvingade att hålla tyst med sina åsikter av rädsla för repressalier. Våra journalister kan skriva hyfsat öppet om både det ena och det andra. Vi ha

Senaste dagarna har jag nog inte hört en enda representant från ett enda parti som inte kommenterat bilbränderna med att ”vi måste ha fler poliser och vi måste ha hårdare straff!” Det där med fler poliser håller jag absolut med om. De poliser vi har i dagsläget sliter häcken av sig, skulle kunna jobba ihjäl sig och övertiden kostar multum. Men sen har vi den där grejen med hårdare straff! Det låter i och för sig klokt, för den som förstör och gör andra illa ska förstås straffas, inte tu tal om saken. Men vad inte en enda politiker nämner är att vi redan har rejält hårda straffskalor här i landet. Problemet är att domstolsväsendet väldigt sällan dömer utifrån den hårdaste skalan utan hellre till minimistraffet. Större hänsyn tas dessvärre till brottslingen än till brottsoffret. Våra domstolar letar med ljus och lykta efter förmildrande omständigheter.  Och sådana finns säkert ibland, men oavsett måste varje människa ta ansvar för sina handlingar eller? Oerhört